Ida Persson

Hugo ska äntligen bli storebrooor! ♥ (sen update, inte velat publicera så detta är från v.14, är i v.21 nu :))

 

- Planerat/oplanerat? Planerat, well obviously. Hela historien lång började vi försöka till syskon när Hugo var drygt 6 månader gammal. Efter ytterligare 8 månader blev vi gravid, men fick missfall i v.12 för att sedan ha smärta i livmodern konstant i 6 månader, för att sedan bli bättre och bättre fram till att det efter 10 månader efter missfallet började kännas bra. Detta var precis (alltså verkligen precis, typ veckan innan) innan vi plussade med denna lilla stjärna. Trots smärtan försökte vi varje månad, och tillslut gav det resultat.

- Hur gick det till när du plussade? Jag hade köpt ett gäng nya graviditetstest som skulle vara ännu lite känsligare, och att det kunde visa positivt redan en vecka från ägglossning. Testade (onsdag) en vecka efter ägglossning som visade negativt, jag tyckte mig se ett liiiiiiitet svagt streck men kände att nä; det var nog inte där ändå. På torsdag bryter jag ihop med Olivia i telefonen då jag känner en hopplöshet och att det helt enkelt varit så tufft med allting som varit under det senaste året.

Fredagen kom där jag testade negativt. Lördagen kom där jag bröt ihop än mer med Olivia i telefonen, varpå jag säger: jag orkar inte mer, jag orkar inte mentalt fortsätta försöka etcetc och hade helt enkelt gett upp att det kunde bli ett + denna månad.... Helt upprörd ringer jag Jeppe som varit iväg över natten och ber han köpa en hem dunk vin för att jag skulle tröstdricka (hahah). På söndagen vaknar jag pigg, (hehe förälder som man är så drack jag bara ett glas vin och gick och la mig 21.30 för jag var så trött *partytjejen*) och ger mig ut på en löptur. Kroppen kändes bättre än aldrig förr och sprang min första mil på... ett år? Lyckan! Kommer hem och ska hoppa in i duschen men får en stark magkänsla att ta ett till test. Och så.. DÄR var det. +et som vi längtat efter så länge. Duschar, kollar testet igen för att dubbelkolla att jag sett rätt, det var ju trots allt inte supertydligt, och så går jag ut och berättar för Jeppe, som blev rätt chockad när jag varit så säker på att det inte blev något denna gång hehe.

- Vem var den första som fick veta? Jeppeboi! Dröjde några dagar innan jag berättade för Olivia, Towa och Nina då jag var så rädd och behövde smälta vad som hänt och att vi faktiskt plussat. 

 

- Första gravidtecken? Efter att jag plussade fick jag såån brutal bäckensmärta, som alltså grundar sig i komplikationer från missfallet och som jag sedan mitten av december fått "rehaba" för att börja stärka upp. Kunde i princip inte gå under några dagar, för att sedan nästan försvinna helt. Runt v.10 återkom bäckensmärtorna igen och jag håller tummarna på att det inte blir värre utan kanske till och med försvinner lite som med graviditeten med Hugo.

 

- Gravidkrämpor? Förutom ont i bäckenet, har jag varit oändligt trött och under 1,5 veckas tid var jag i princip sängliggandes pga trötthet. Skillnaden med denna gång och med graviditeten med Hugo är ju framförallt att man inte kan vila när och hur man vill, dock väldigt tacksam att vi har distansplugg och dessutom att vi skriver examensarbete vilket gör att man får möjlighet att styra dagarna lite efter humör. Har varit illamående till och från hela dagarna från v.6 till isch v.11 därefter har det blivit allt mindre och mindre. Kräkts bara några få gånger, thank gaad! 

- Vilket datum är hen beräknad? 22 September ♥♥

- Har ni varit på tidigt ultraljud? Efter vårt missfall förra vintern i v.12 bokade vi snabbt in ett tidigt ultraljud i v.12 för att ha "delmål", att när det ultraljudet bekräftar ett hjärtslag så kan vi börja tro på riktigt att vi väntan lillesyskon.

- Hur har första 14 veckorna varit? Oroliga. Lyckliga. Snabba. Långsamma. En mängd olika känslor, varje dag. Helt ärligt vågade jag inte riktigt tro att jag var gravid förrän jag var på TUL. Första veckan hade jag sjuk bäckensmärta, men har sedan dess i princip lyst med sin frånvaro. Har varit galet trött, och några veckor var jag i princip sängliggandes under dagarna när jag pluggade för att orka med några få timmar med Hugo. Tack och lov för att vi skriver examensarbetet på distans och att jag från v.12 börjat piggna till! Illampendet har funnits konstant sen runt v.6 men har tack och lov inte kräkts lika mycket som med Hugo. Från v.11 har illamåendet inte alls varit lika påträngande, trots att jag kräkts vissa mornar när jag inte ätit på länge. Med Hugo kräktes jag och mådde illa till v.18 så jag är sjuukt tacksam att det redan börjat lägga sig.

Kontraster mot graviditeten med Hugo så har jag nu väldigt oren hy (hade perfekt hy med Hugo) och har kalla fötter (varma med Hugo). Häftigt att det kan vara så olika!

 

- Önskemål till resterande graviditet? Att kunna lindrigt undan med bäckensmärtor, jag känner att jag redan är svag i bäckenet och att jag ofta har mer eller mindre ont i bäckenet/svanskota när jag gör vardagliga sysslor men framför allt när jag lyfter och bär Hugo. I övrigt hoppas jag på att få må så bra som möjligt samt att OM jag får Covid, inte blir väldigt sjuk eller att det påverkar bebis. Tanken är att plugga till slutet av augusti (beräknad 22 september) och hoppas få kunna avsluta mina studier och ta EXAMEN (!!!) innan bebis kommer ♥

 

- Hur har Hugo reagerat? Haha Hugo, älskade Hugo. Han förstår väldigt mycket, ibland funderar man rent av hur och var han lär sig saker. Men just en liten bebis i mammas mage har han nog inte riktigt greppat, eller kanske inte vill. Han har sedan start pratat om att mamma har ont i brösten och ont i magen, och när vi tillslut efter ultraljudet berättade för honom så har han inte riktigt förstått. Han har varit väldigt bestämd med att inte vill bli storebror, eller att han ska få en lillasyster eller lillebror. Haha han tyckte det var en katt i mammas mage och inte en bebis (=

Men, allt eftersom börjar han ändå prata om "bebis i mammas mage", så det kanske går vägen ändå, det är tur att vi har ett halvår på oss att förbereda haha ♥♥