When u hit the wall -

Om än bara för någon dag..
 
WOW, vilken brutal gårdag. Så många tankar och känslor som bara sköljdes över mig, som om jag hade en ängel och en djävul på vardera sidor som bråkade om mina tankar. Det hela började med att telefonen tappades i toaletten och... något jag inte minns, (gravidhjärna forsure, haha) och jag bara tappade hoppet om dagen.
 
Jag har haft konstant smärta i ryggen sen flera veckor tillbaka och har även fått såkallat Carpal Tunnelsyndrom i mina leder/fingrar vilket gör att jag har smärta och avdomningar till och från i mina händer. Med detta så tillkommer klumpighet eller minskad fingerfärdighet samt att jag inte har någon kraft i mina händer (varav jag tappar telefonen i toaletten och den dör.) Och detta har i princip eskalerat de två senaste veckorna. Så frustrerande..
 
Det är tufft för mig att visa mig svag när denna graviditet är något jag längtat efter så länge, det är ju allt jag vill och jag upplever ändå att jag har en fantastisk graviditet, iallafall i jämförelse med många andra. Men igår rann bägaren över helt enkelt, ALLT, blev för jobbigt och för första gången sedan jag plussade så ville jag bara att graviditeten skulle vara över och att jag fick ha min lilla kille på utsidan istället för på insidan.
 
Jag bråkade med mina egna tankar om att "jag går inte tillbaka till skolan igen, det orkar jag inte" till "jag kommer aldrig klara av att vara hemma i 7 veckor och bara vänta, jag är redan rastlös".. "Imorgon ska jag köpa med mig en massa nyttig mat och frukt hem och försöka äta bra och få energi" till "Vilket godis ska jag handla på hemmakväll innan bion?" "Imorgon ska jag träna så jag ev. får extra energi" till "jag har ingen energi, jag kanske borde vila.."
 
Ah, ni förstår. Hjärnan gick på högvarv, allt gjorde ont och där ett varmt bad inte ens hjälpte, tårarna brände bakom ögonlocken men ville inte känna mig svag etcetc.
 
Idag är det bättre, iallafall det mentala. Men stannade hemma från föreläsningen för att bara få återhämta mig och ta allt i min takt. Jag har väntat på att en förkylning (eller vad det nu är som spökar) ska bryta ut i en veckas tid nu då min kropp känns så svag, men det kanske bara är att inse att det börjar bli tungt att vara gravid i snart v.33, hehe. Jag bär ju förtusan en liten människa på 2kg i min mage utöver all vätska och blod som tillkommer i kg.
 
Min sambo är mitt allt iallafall, jag vet inte vad jag hade gjort utan honom och jag är så glad över att han finns där för mig - oavsett om jag är ett vrak, ser ut som ett vrak eller om jag bara är allmänt förvirrad i mina egna tankar. Tack för att du finns!♥
Tankar | | Kommentera |

STRESS

Enda sedan jag kom hem från London har mitt liv varit i princip upp och ner. Jag har varit inne i en sjukt stressig och orolig period. Jag har sovit, såå många timmar. Men så många timmar av oro, uppvaknanden och mardrömmar. Och det som skrämmer mig allra mest är mina minnesluckor jag får. Jag kan säga en sak för att stunden senare glömt att jag ens tänkt på saken.
 
Jag känner mig så sjukt stressad och ostrukturerad i jobbet, (strukturerad är i princip mitt mellannamn på jobbet) så sjukt utmattad, så stressad i min fritid och att inte kunna ha fokus på vad som stör mig och styra upp det (som jag brukar göra) gör mig så otroligt rädd. Vad är galet?
 
Ja, jag har ett sjukt kontrollbehov. I know, men det har alltid gått att hantera. Att ifall det blir mycket så kan jag lägga det bakom mig och intala mig själv att det är okej att släppa tankarna för en stund. Att göra en lista med vad som skall göras och inte tänka mer på det. Nu funkar inte ens min hjärna till att rada upp de måsten jag måste göra. Vad har jag ens för måsten? Inga. Gå till jobbet i princip.
 
Jag blir galen. Jag förstår inte vad det är som stressar mig. Någonstans så känner jag mig rastlös i kroppen. Understimulerad. Hur? Kan jag fått en sån urladdning från att ha längtat ihjäl mig efter resan, för att sedan inse att den är över? Jag vet inte.

Kanske är det för att jag tar på mig för mycket som inte gynnar mig i längden. Eller tar på mig för stora saker som ger mig ångest, allt måste ju ske i perfektion. Men jag är ju sån, jag ger utan att förvänta mig att få. Och när jag ger är det något jag vill ha gjort till 100%, annars vet jag att det är DET som kommer gnaga i mitt hjärta, att det inte vart till fullo gjort. Det är så galet många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Det känns så ironiskt då jag känt mig så lugn och stabil den senaste tiden/åren. Men ja, förmodligen är det bättre imorgon. Eller på fredag, kanske på måndag. Så som det brukar vara.
 
Flummit inlägg som attan men kände att jag behövde rensa hjärnan. Det har gått och gnagt i mig i flera dagar.. Jag hoppas innerligt att jag får en god natts sömn och att alla mina känslor är som bortblåsta imorgon.
 
Kram på er
 
PS. Mina senaste uppladdade bilder blir så sjukt gryniga/dålig kvalite på bloggen motför innan jag laddar upp dem. Är det så för er också? Dags att byta portal kanske.. DS.
 
Tankar | | En kommentar |

New Life

Äntligen börjar livet gå i fas. Trots att det är lite stressigt på jobbet har jag fått en bra rytm på min fritid. Träning 3/4 dagar i veckan med framförallt kondition men även med styrka. Från och med idag kör jag och jeppe Squats-, pushup- & plankanchallenge.. Ska bli spännande att se om det blir något resultat. Vi tänkte även satsa på nyttigare mat samt dricka en nyttig frukt- och grönsakssmootie per dag.

Men påtal om resultat, jag är en sån som nästan aldrig har behövt bry mig om min kroppsvikt elle figur. Som jag skrev tidigare i höst så har jag de senaste månaderna kännt mig svullen i kroppen, gått upp några kilo och inte alls känt mig fin. Äntligen är jag tillbaka och mår bättre än någonsin. Bra energi och trivs med att se mig själv i spegeln igen. Träning som gett resultat. Haha! :)

Nu? Lite kvällsfika och sedan ett bad med min kära.
 
 
Tankar, Övrigt 2015 | | Kommentera |
Upp