Ida Persson

Måndag 22 oktober, 25 dagar kvar till BF var jag på middag hos Emelie efter skolan, som vanligt när jag åka från Emelie så lyckas jag alltid missa bussen, hur mycket jag än är i tid till busshållplatsen. Som tur är så stannar den på NUS (hållplatsen efter) till det klockslag den faktiskt ska gå.. Och samma visa denna gång, jag missar bussen med 10 meter och måste alltså springa till NUS för att inte behöva stå ute i kylan i en halvtimme i väntan på nästa buss.

 

Hinner PRECIS på bussen och sätter mig ner och andas ut. Ringer upp mamma och säger lite på skämt "haha, nu har jag väl satt igång förlossningen. Har ett sådant tryck nedåt". Kommer hem och lägger mig, vid halv ett vaknar jag för att gå på toa och kan knappt gå. Säger till Jeppe att jag nog inte kommer gå till föreläsningen dagen efter om jag känner såhär på morgonen.. Ringer förlossningen för att försäkra mig om att jag inte skadat lillen i magen då jag sprang och fick som svar att allt var lugnt, att jag skulle ta en alvedon och somna om.

Vi gick och la oss, surrade lite och Jeppe somnade. 10 minuter senare hör jag hur det "bubblar" till i magen, så som när det kommer luft i vatten och jag ligger helt stilla och funderar vad det skulle kunna vara för ljud.. Spänner magen lite grann och jovisst, vattnet hade gått.
Sprang upp på toa och försäkrade mig att vattnet verkligen hade gått - det var ju 3,5 vecka kvar!

Väckte Jeppe som hade hunnit sova 10 minuter för att berätta innan han senare kunde sova några timmar till medan jag började få och ta värkar. Vid sju (fem timmar efter vattnet gått) var värkarna så kraftiga att vi åkte in på förlossningen där vi blev inskrivna.

 

Fick frukost och fick efter lite prover hoppa i ett bad i 2,5h. Absolut det bästa under hela förlossningen, haha! Vid två fick jag min första epidural som tog helt galet fel och upplevde någon slags panikångest (?) där hela min kropp "stängde av" för någon minut men fick sedan en till som tog rätt. Därefter är allt rätt blurrigt, vid 19.00 var jag fullt öppen men lille gossen kom inte ut förrän 23.38. 22minuter innan min födelsedag, haha!

 

Vår fina lilla kille kom ut 23/10, 23.38 48cm lång och 3000g stor trots att han ville ut förtidigt och var alldeles perfekt. Klyshigt - jaaa, men ack så sant!

 

Ett overkligt kärleksrus och bebisbubblan var given. Under hans första dagar låg vi inne på BB då han hade ojämnt socker. Skulle äta minst var 3e timme och lillstackaren var tvungen att bli stucken inför varenda måltid för att kontrollera blodsockret. Dagen vi fick godkänt att hans värden var bra så fick han gulsot. Behandling med soldyna och blodprov för att följa gulsotet, vilket betydde att vi fick stanna på BB. Fyra nätter på BB innan vi åkte hem för att sedan bli inlagd en natt till. Trots att vi fick sova hemma bodde vi i princip på sjukhuset dagtid för att följa upp och behandla gulsotet. 9 dagar efter BF blev vi utskrivna och 10 dagar efter BF blev han "friskförklarad".

 

Tack och lov kunde Jeppe räkna detta som VABB och han hade sin 10 pappadagar att ta ut efter detta - vilket alltså betydde att han var hemma en månad från jobbet. I och med att vi var på sjukhus i princip två veckor så var man både sliten i kropp men också så känslomässigt instabil.
Dagen innan jeppe började jobba, DÅ kände jag att jag fått landa och börja må bra igen. Mitt i allt detta så hade jag såklart sjukt mycket hormoner och kämpade med att få amningen att funka, när han fick gulsot gick vi över till flaska så vi var säkra på att han fick i sig tillräckligt med mat för att kunna tillfriskna och så var det bara på't igen med amningen när han blev frisk.
Som jag skrev i inlägget tidigare tar han tyvärr inte bröstet utan amningsnapp. Så tur i oturen kan man säga, och trots att det är knepigt och omständigt då nappen ofta lossnar vill jag helamma (så länge Hugo vill) i minst ett halvår.

 

Jeppe började jobba och vi hade checkat av nästan alla första besöken och jag och lilla killen hittade snabbt vår vardagsrutin. Och så som många säger, kroppen - WOW! Att hitta en inre kraft till att föda sitt barn, till att knappt sova på 3 dagar och ändå må bra. Återhämtningen har varit fantastisk och jag är så imponerad och stolt över min kropp. Trots kroppskomplex så känner jag mig som en powerkvinna rakt igenom!

 

Summa summarum; en sjukt tuff månad med såå mycket känslor. Så många tårar men jag är så glad att Jeppe alltid fanns för att både stötta mig och vara den finaste pappan till Hugo.
Vi har verkligen världens finaste bebis och jag är så tacksam över vad livet har gett mig. Jag har längtat i hela mitt liv efter en liten bebis och för 10 år sedan när jag sa till jeppe att jag ville han skulle bli pappan till mina barn kändes det bara som en dröm. Nu står vi här, lyckligare och starkare än någonsin.

 

Tack hjärtat för att du gett mig det finaste som finns i livet och tack Hugo för att du kom till just oss. Vi ska föralltid finnas vid din sida!♥ Ni kompletterar mig!