It wasn't meant to be
19/12-2019 - vår årsdag.
Plus på stickan.
Egentligen var det fyra dagar innan bm och det skulle inte ha gett ifrån sig ett streck. Men där var det. Så himla tydligt i mina ögon (kan erkänna att man knappt såg det såhär i efterhand), men där var ett streck.
Öppnade toadörren med tårar i mina ögon, där ute stod Hugo och Jb.
"Hugo ska bli storebror"
"Hugo ska bli storebror"
Glädjeruset, tacksamheten och förväntan kom så fort jag sa orden högt. Jag är gravid i v.4.
Veckorna gick så himla fort, knappt att man hann reflektera över graviditeten.
Men tröttheten, känslostormarna och den svullna magen fanns där.
v8, v9, v10, v11 & v12.
Äntligen kunde man börja pusta ut, trodde vi. I v.12 kom sedan lite blödningar i fyra dagar, innan det på måndag 10/2-2020 kom som ett brev på posten.
Hade ringt in till gyn och bokat ett ultraljud senare samma dag för att se hur det faktiskt låg till, då jag ännu inte hade haft ont och bara lite blödningar.
På föreläsningarna före lunch började krämporna. Fan.
Efter lunchen satt jag i biblan för att försöka plugga, och väntade in min gyntid. Med krämpor (snarare sammandragningar) som blev värre för varje gång. Fan.
Missfall.
Det var ingen tvekan. Jag visste det redan innan vi gjorde undersökningen.
Fick utskrivet tabletter som skulle sätta igång kroppen så det skulle gå fortare, och jag genomled de värsta timmarna än i mitt liv under den dagen.
Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på det, och i detta nu sitter jag med tårar rinnandes längs min kind.
Men.
Jag är sjukt tacksam över kvinnokroppen, som klarar av att avsluta en graviditet som inte skulle klarat av livet utanför magen. Jag är så tacksam över att vi redan har en frisk kille med sån livsglädje, men det gör så ont i hjärtat av att det inte blev som "tänkt".
Såret i hjärtat läkte dock ganska fort - det var helt enkelt inte meningen och vi kommer förhoppningsvis förstå varför när/om nästa graviditet blir. Dock gör det så ont i hela min kropp, av att se andra som är gravid i ungefär samma veckor som jag skulle varit.
Att se vad man egentligen skulle varit med om just i detta nu.
Att se vad man egentligen skulle varit med om just i detta nu.
Men, nya tag och nu blickar vi framåt. Jag försöker knuffa undan de känslorna som kommer när jag skrollar på instagram - det gör mig inget gott.
Vår tid kommer, när vi kan ge Hugo den finaste gåvan på jordklotet.
På ett sätt eller annat.
Tack för (ett brutalt ärligt) mig.
PS. Vi plussade som sagt på min och Jeppes årsdag.
Vi fick missfall 10/2-2020, på dagen två år tidigare startade min graviditet med Hugo.
För mig som tror på ödet, har detta gett mig en sådan stor tröst. Konstigt kanske.
Men det är så viktiga datum för mig, och det är snarare ett ännu starkare tecken på att det inte var meningen. DS.
Älskade Ida! Tack för att du delar med dig så ärligt! Det krävs stort mod. Jag tror att det är viktigt också, speciellt i en värld där alla bara visar "perfekta" sidan utåt. Du gör så att människor kan känna och reflektera över vad andra går igenom. Reflektera över livet. Det är äkta och på riktigt och sårigt och fint. KRAMAR!!!