Ida Persson

!!VARNING FÖR LÅNG TEXT!!

Humör: Fortsatt såå mysig, helt galet att man kan vara så förälskad i en sån liten människa. Han har lärt sig att klappa händerna och att dansa lite grann, dock på hans egna villkor. Allt som oftast väldigt glad och nöjd. Han är även otroligt social och är väldigt nyfiken på alla personer han möter. Mörkhåriga killar brukar dock vara lite extra jobbigt att "ta in" och kan panikskrika och vara superblyg en stund. Däremot så älskar han typ alla mina tjejkompisar och vill kramas på en gång haha, tjejtjusare??
Han är otroligt bestämd och visar när det är något han vill eller något han absolut inte vill, kan tänka mig att hans vilja kommer ta honom väldigt långt i livet men också ställa till det ordentligt för oss. Han är skorpion enda ut i fingertopparna med sin envishet, haha!

Äter: Galet mycket. Vi är fortfarande rätt lat med att han får burkmat då och då, just nu har han en period då han inte tyckt om den maten jag gjort iordning och fryst ner men äter oftast den mat vi lagar till middag själv med god aptit. Blir mer och mer framöver iom att han nu kan börja äta mer salt och stekt mat som man gärna ska undvika helt under ett år. Helst av allt ska han äta själv, så vi brukar alltid ge han lite majs eller ärtor som han kan få äta själv med sina fingrar. Både för aptiten, vår matro och lärandets skull. 

Favoritsyssla: Kastrullskåpet är just nu en favorit, framförallt att ta fram kastruller och lägga locken på rätt kastrull. Han älskar även böcker och kan sitta själv i sitt rum i typ tio minuter och bara bläddra, ta fram en ny bok, bläddra etc. Brukar även komma till oss med en bok som han vill att vi läser, bara det att han inte riktigt har tid att lyssna utan springer iväg innan vi hunnit läsa en sida. Glömde skriva toapappret, att slita ut hela rullen och riva loss pappersbitar är nog största favoriten nu, bara det att vi alltid har toadörren stängd hädanefter.... ;p

Sover: Han sover väldigt bra, dock med lite olika perioder och jag tror snarare att vi är bortskämd med bra nätter så när han väl vaknar 4 gånger per natt (och i princip somnar om direkt igen) så tänker vi att det varit en sjukt jobbig natt. Han somnar runt 19.30 och sover till 07 isch, med ett eller flera uppvak per natt. De senaste månaderna har vi fuskat lite, egentligen sen jag började plugga igen, och tagit över honom till vår säng när han vaknat första gången under natten både för att han somnar lättare (vi har slutat ge mat på natten) samt att det är så tryggt att ha honom nära. Finns inget gosigare än att sova med honom, åtminstone känner jag så nu när jag inte är på hemmaplan om dagarna. Då behöver man en liten extra dos av värme och kärlek.

Hugo: Han är verkligen en minime men pappas lilla pojke och växer som det knakar. Varje dag lär han sig något nytt och man ser lyckan i hans ögon när han klarar av något han kämpat med en stund. Han är en liten showapa och ska gärna ha all uppmärksamhet. Egenskapen rädd, är ingenting som existerar i hans vokabulär (inte för att han kan prata, hehe) Han har i alla fall inget konsekvenstänk what so ever och utmanar alltid för att testa nytt. Om han gör illa sig, gråter han en stund och testar sen igen. Tills han inser att det antingen går eller inte. En fantastisk egenskap trots att han kanske gör sig illa lite oftare.

Jag: Mår så bra. Så så så såå himla bra! Jag må älska min son över allt annat men jag har verkligen behövt space. Vi vill ha syskon till Hugo, och det rätt snart men jag kan efter det här året säga att spädbarnstiden inte riktigt var min grej, inte med alla omständigheter med Hugo iallafall. Kan vara för att jag förmodligen gick in i en depression i och med att amningen inte funkade och att det efter ett halvår började lätta, det var också därefter jag verkligen började njuta allt eftersom. I teorin skulle jag älska att bara mysa med ett litet knyte i famnen och jag längtar sååå till nästa men jag är SÅ glad för vår lilla Hugo som är "stor" nu. NU känner jag, att jag är i mitt rätta element.       

Nu vill jag inte jinxa något, men varje höst de senaste (minst) 10 åren har jag alltid haft en allmän kris. Vissa år värre än andra, och det har varit mörka månader som följt mig år efter år. Detta år har jag bara känt lycka. Lycka och framgång, jag är så glad för vårt val att starta en familj och jag är så glad och tacksam för att Hugo kom till oss. Allt var meningen. Han är vår mening. Och jag är så otroligt glad att jag är driven i att fortsätta plugga. Det tvivlade jag dock aldrig på, men jag har fått ett helt annat fokus som hittills funkat otroligt bra, återstår att se på tentaresultaten.
          
Kroppsligt mår jag sämre. Jag har inte haft motivationen till att återgå till det normala, i alla fall vad som är möjligt. På ett sätt vill jag bara avvakta tills syskonen är färdigproducera, hehe, men å andra sidan vet jag att kroppen och knoppen mår så mycket bättre om jag får komma igång nu, helst för 9 månader sedan. Framförallt inför nästa graviditet (när det än/om  lyckas) så kommer kroppen behövas byggas upp och att bygga upp inför allt bärande och konkande igen, och då på två barn.

 

ÅRET SOM GÅTT....

Wow, vilket år. Tiden har verkligen sprungit iväg och jag förstår inte hur det har hunnit gå ett helt år sedan vi låg på BB med vårt knyte på bröstet. Första dagen som mamma och det var på min födelsedag. Galet.

Bästa minnet: Något som alltid kommer värma lite extra är att han som liten bebis ”ylade” haha.
Att han länge kämpade med att krypa/krawla på golvet och när han badade i badkaret knäckte han koden iom att han fick lite hjälp/skjuts av vattnet.
Samma sak när han hade lärt sig gå, så kunde han bara ställa sig upp med hjälp av grejer, ex väggar, stolar, etc. Ca en vecka efter han lärt sig gå så gav han sig f*n på att han skulle klara att ställa sig upp själv. Det var otroligt häftigt att se att när han väl bestämt sig så var det allt eller inget. Han försökte ställa sig upp, ramlade ner, testade igen, ramlade ner säkert tio gånger efter varandra tills han plötsligt tog sig upp och gick iväg. Hans leende och stolthet var värt diamanter och mammahjärtat svämmade över. Sedan den gången har det aldrig varit ett problem..

Jobbigaste minnet: Hela januari och februarimånad, med alla sjukhusbesök och mediciner, utslag och paniknätter där jag fick hålla fast honom för att han inte skulle klia upp sina ben. Usch, får en klump i magen direkt jag tänker på det. Även på BB när vi hade legat inlagd för gulsot och Hugo hade fått ligga på en soldyna i 24h (helt själv i en kuvös trots att han bara ville ligga i famnen) för att sedan inse att sköterskan hade lagt soldynan åt fel håll och att han legat så i 17h sedan de bytte överdrag pga kräks. DVS inte fått behandling trots att han legat där. Där och då bröt jag/vi ihop. Tror vi grät till och från i 3h. Hopplöshet om att det ”aldrig” kommer bli bra, tröttheten efter en 22h förlossning och 6 nätter med kanske 3-4h sömn per natt, att han måste ligga ännu en natt ensam i den kuvösen och att vi inte får hålla honom så som vi vill och framför allt inte få åka hem och påbörja vårt nya liv som familj.

Tack och lov så hade han så lite gulsot (han låg precis på gränsen hela tiden) så det lilla räckte och hans värden vände.

Reflektion: Vi har alltid varit beredd på att första året ska bli otroligt tufft, att vi kommer bråka eller vara oense. Innan bebis ankomst hade vi lite löst pratat om hur vi ska ta nätterna/dagarna, finnas där för varandra, hur vi lägger upp egentid osv…
Men, det senaste året som gått har allting varit så självklart. Egentid behövs för att orka med, vi-tid behövs för att värna om vår relation och att fånga upp varandra i kärlek och i föräldraskapet och nätter, bråk och diverse har aldrig varit något problem men än att man är trött (mao utslut, och allt vad det innebär). Jag är så otroligt stolt över hur vi hanterat jobbiga nätter, jobbiga dagar, gråt och skrik samt min depression i ett halvår. Jesper är den bästa människan på hela jordklotet och min kärlek till honom har aldrig varit så stark och intensiv som nu, även om vi inte har samma tid att visa den för varandra. Jag blir varm i hela kroppen av att se mina två kärlekar busa, skratta och leka varje dag. Jag hade aldrig kunnat dela detta med någon annan och då hade vi aldrig fått vår älskade Hugo.

STORT grattis på din födelsedag, min prins. Jag älskade dig innan du låg i magen och jag kommer älska dig i all oändlighet. Tack för att du gör mig till en bättre version av mig! ♥