less.

Ska radera alla från msn, facebook och kasta sönder min mobil, sluta/byta blogg, säga upp kontakten med alla, ta mitt pick pack och pojkvännen och bara dra här i från. Fyfan vad jag är less nu.
 
Aldrig kan man vara den man är, antingen duger man inte åt andra eller så är man inte nöjd själv.

Jag känner inte för det.

Det är konstigt hur mycket ens känslor kan spöka. Hur man kan börja må dåligt, få ont i magen av att veta att en person inom tio meter pratar med den jag vill prata med allra mest. Som inte ringer mig. Som knappt skriver.
 
Jag vill inte veta vad han har för sig ibland. Jag vill inte veta för jag vet bara att jag mår dåligt av det. Varför? Ja, en hel del komplikationer. För att han alltid döljer eller inte ens säger, saker som betyder, som jag faktiskt vill veta och som jag senare får höra från andra håll. DET får mig att må illa.
 
Kärlek är som en dans på rosor, taggigt och jävligt. Ibland.
Får en hel del frågor och funderationer hur allting går, efter 3,5 år. Hur vi har det i vårat förhållande, hur vi har gått igenom en hel del och vilken ruta vi nu står på.
 
Jag kanske inte kan allt, men efter 3,5 år är man rätt så erfaren. Jag vet hur kärlek fungerar. Jag vet att det gör ont ibland, men jag vet ändå att vad som än händer. Kommer han vara den pojken jag älskar allra mest. Det senaste 1,5 åren har jag varit i sjunde himelen. Bokstavligt talat.
 
Vi har växt ihop med varandra, vi förstår varandra och undviker det som sårar vårat förhållande. Vi är ärlig med varandra, säger vad vi tycker. För det finns ingen i hela världen som hittar en partner där man alltid tycker lika.
 
Ibland känner jag inte för att skriva med honom. För jag vet att det både påverkar han, och speciellt mig. Dom gånger jag mår riktigt dåligt och bara vill gömma mig under jorden. Då vill

Förbryllad.

Orden susar runt i mitt huvud men jag kan inte få dom på plats. Kan inte skriva dem med bokstäver, meningar eller ord. Så mycket stress och tankar i mitt huvud. En sak jag väntat på i ett år kommer nu att hända och jag har ingen blekaste aning om hur det kommer kännas. Men jag är glad att det händer, för jag kommer kunna gå vidare. Jag kommer inte ångra mig då det kommer vara försent, för jag vet att jag gjort det rätta även fast det svider.

Viktigaste läxan man kan lära sig.

När ställde du dig framför spegeln sist? När tittade du verkligen på vem du var senast och vad du har åstadkommit? När satte du dig ner med penna och papper för att se vad du faktiskt har och utelämnade det du ännu inte har? Är du medveten om hur långt du har kommit, vad du har gjort och vad du har lyckats med?

Men… Du kanske sitter där och tänker att ingenting är så bra, att det inte kan bli bättre och visst kan det ligga någonting i det. Visst kan vi städa bättre, kramas längre, skratta mer, prioritera bättre, jobba hårdare, leka mer osv. Men om det vi har nu, inte är bra nog… Varför har vi det då?

Många människor glömmer bort att se sig om i sin strävan efter bättre, större, mindre osv att de inte ser vad de egentligen har. I stävan till de större målen, bleknar det vi hittills har åstadkommit och istället infinner sig en sorgsen och ibland hopplös känsla av att vi inte nått fram till målen. Målen är dock ständigt skiftande. När vi inget jobba har, önskar vi ett jobb, vilket som helst bara vi får sysselsättning och ekonomi. När vi har jobbet vill vi gärna ha ett bättre jobb, vara ledig på helgerna. Jobba bättre timmar och till en bättre lön. När vi har det arbetet finns det ytterligare önskningar som kommer fram.

Om vi inte kan glädjas åt att vi faktiskt har mat på bordet även om vi inte har miljonerna på kontot. Om vi inte kan glädjas  att vi faktiskt har tak över huvudet i bostadsbristens Sverige, fast vi inte har den där fantastiska våningen som alla suktar efter. Om vi inte kan glädjas åt att vi står på benen och kan röra oss fast vi har en massa dokumenterade sjukdomar, hur ska vi då någonsin kunna glädjas över det vi får i framtiden?

Att få det bättre ska ju vara en bonus på att ha det bra, men inser du, ser du att du har det bra? Eller du ser bara vad du inte har? Om du skulle titta på vad du har i dag och samtidigt titta på vad du inte har ur ett annat perspektiv så kanske du kan känna dig gladare. Visst du har tak över huvudet, du är inte hemlös. Du har mat på bordet och slipper tigga eller leta i soporna. Du har en familj som du antingen har valt eller blivit född till, du står inte helt ensam i hela världen. Du äter inte oxfilé till frukost, men ägg är också bra mat. Du går med ett lätt haltande, men du kan trots allt gå.

Allt som får oss att känna att vi har det bra, handlar om betraktelser och attityd. Att vara nöjd med det vi har åstadkommit och det vi har, är inte det samma som att nöja sig med.
Så ställ dig framför spegeln och titta på dig. Ta fram penna och papper och se vad du har. Gläd dig åt det du har i dag så är chanserna för att du ska lyckas framåt mycket bättre. För vad är det för vits med att ha det bra, om man inte vet om det!...
 
Var tvungen att lägga ut denna. Läs den och inse hur det ligger till, kan vara den viktigaste läxan du någonsin kommer få lära dig. Text skriven av en facebook vän; Bo.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ångest och rädsla...

Har aldrig tänkt längre än att den här skiten kunde ha förstört mitt liv på alla sätt och vis. Ja, det är "många broar som är sönder" men ett fåtal har jag kvar. Några med sprickor i, några som har blivit lagade. Inte någon som klarat sig helt..

Att få veta såhär i efterhand att jag inte bara grävde ner mig själv, utan att jag grävde ner den person som stöttade mig mest och som var den som kunde hjälpa mig ta mig ur dehär. Att jag kunde ha saboterat inte bara mitt liv, utan det andra livet som är viktigast för mig.

Jag kanske har blundat för det, men jag har ingen aning om hur många jag har sårat och hur många som har blivit meddragna i allt det här när jag bara försökt att ta mig upp. Jag vet inte hur jag har betett mig, med all rätt dock.

Men när tankarna nu kommer ikapp mig, så funderar jag ändå. Ångrar jag mig ändå. Samtidigt som jag känner att hur många glasbitar jag än klivit på så är jag uppe nu. Jag är uppe för att möta livet med all dess mot- och framgångar. Jag är redo för att ta tag i saker som jag blivit rädd för, tagit avstånd från, lite i taget. För att jag kan vinna min egen kamp. För att jag är stark nog med dem jag har runt omkring mig.

Med ångest och rädsla går jag nu in i en period, i hopp om att jag kan läka min själ.

Mardrömmar

Jag har aldrig i hela mitt liv drömt mardrömmar. Tills den gången jag slog huvudet i Jespers knä lite grann. I en vecka konstant levde jag i mardrömmar under nätterna. Besökte min egen begravning, tog farväl av mina kära, blev jagad, misshandlad, visste att jag skulle bli våldtagen, gömde mig i frysboxar, såg människor slakta andra människor som ruttnade med maskar inuti sig, att jag var otrogen, att jesper var otrogen osv..

Och mardömmarna går faktiskt bort i perioder, det gör dom. Men så fort jag får något bakslag, framför allt angående mitt förflutna så ja, då kommer dom tillbaka. Mardrömmar nätterna i enda och jag får ingen bra sömn.

Är trött, slut i huvudet och kroppen, flera veckor i rad kan det pågå. Just nu har jag en sådan period och hamnade där efter ett snack med en kurator. Varenda natt består utav plågsamma drömmar. Drömmar där jag i det stora hela alltid har en känsla av orättvisa och att någon är ute efter mig/jagar mig.

Och allt jag önskar är att få sova med jesper, TROTS att jag fortfarande drömmer mardrömmar så känner jag mig ändå säker och får den sömn jag behöver. Bara att få somna & vakna tätt intill den jag älskar mest.

Hur mycket än mitt hjärta vill så säger min hjärna nej

Något som är så självklart för andra är något som inte alls är lika självklart för mig. Jag kan inte umgås med kompisar så mycket jag vill. Det blir psykiskt jobbigt för mig. Jag har själv ingen aning om vad det beror på, och brukar skylla på min uppväxt. Jag var inte alls såhär när jag var mindre men efter alla omgångar av svek som jag har gått igenom har det väl blivit såhär, eller?

Jag känner ingen som känner samma sak som mig. Känner ingen person som berättat för mig att dom börjar tänka dåliga tankar, börjar må dåligt bara av att vara med kompisar. Jag känner ingen som ens kan förstå hur jag faktiskt har det, hur jobbigt det blir för mig då kompisar frågar om jag vill vara med. Självklart vill jag vara med, men sen kommer det psykiska.

Jag kan inte ens beskriva det med ord. Jag kan inte beskriva det över huvud taget. Det är bara massa tankar och röster i mitt huvud som gör att jag mår dåligt, inte vill följa med och börjar istället gråta för att fara iväg och skratta med mina kompisar.

Det går bra, till en gräns. När gränsen är nådd kan jag må dåligt i flera dagar, veckor. Just bara för att jag stannade en timme för länge med mina fina kompisar. Har många gånger haft samtal med Jesper, just det att han är med kompisar då han inte är med mig. Och att jag har så himla svårt att vara med kompisar, då han inte har det. Och att jag ibland blir ledsen för att han väljer kompisar före mig. Just för att jag inte förstår lixom "grejen". Då han inte förstår hur genuint ledsen jag blir när det blir ändringar hit och dit.

Ingen förstår nog kraften jag måste samla inom mig innan jag kan ta mig iväg för att vara med kompisar. Ingen förstår den jobbiga känslan som pågår under alla timmar från att jag bestämt mig till den stund man har kommit hem därifrån.

Hur funkar det att jag kan vara med jesper så mycket? Ja det är en bra jävla fråga och jag har väntat tre år på att något ska bli fel. Men allting bara flyter på, allt är så himla bra mellan oss..

Ok spårat inlägg. Vet inte vad jag vill med det. Hur jag ska börja eller hur jag ska sluta. Puss.

Ångest

Helt plötsligt började jag tänka, helt plötsligt fick jag ångest över mig själv. Mina klumpiga, riktigt klumpiga misstag och det jag senast gjorde ångrar jag mig till tusen. Varför uttryckte jag mig så? Varför tänkte jag inte längre än vad jag gjorde?

Sedan jag började gymnasiet har jag försökt vara någon jag inte är, utan vill vara. Jag är rädd för att vara som jag var förut, precis som att smärtan och panikångesten skulle höra ihop med den jag var. Att den skulle komma tillbaka. Jag vill bara få alla att trivas runt om kring mig, dom jag känner och dom jag inte känner. Jag ser alltid positiva saker i folk även om jag ibland kan se negativa. Jag försöker verkligen vara något bättre.

Men ibland faller jag bara tillbaka. Får mina minnen och gamla känslor tillbaka för en stund. Känner så väl igen den avundsjuka, den kärlek och värme man för länge sedan kände. Och det är just då, man egentligen bara borde hålla käften, stänga in sig i en timme i ett mörkt och tyst rum. Annars gör man bara något man ångrar. Vilket jag gjorde. Såklart.

Nu, någon dag efter ångrar jag bara allt jag sa. För det är inte alls så som jag formulerade, det var så för fyra år sedan. Det kan jag erkänna, men jag förstår bara inte varför jag ska fortsätta dra upp det när jag egentligen känner hat och avsky. Jag kan inte förstå att jag drog in en helt annan person i det här, och kunde försämrat hennes position i allt dethär. Vad tänkte jag med?

En jobbig känsla

Det här är en sådan dejavu för mig.
Från ett år sedan, ungefär.

Ibland funderar jag på vad vårvinter halv året vill mig. Jag verkar alltid vara depprimerad och ha bekymmer. Så mycket tankar som är i huvudet och får lite sömn. Kanske bara för att det varit så dom senaste två åren, vad jag kan minnas men ändå.  För ett år sedan, mådde jag som allra värst. Jag kommer knappt ihåg hur riktigt dåligt jag ens mådde, det är som en tät dimma över alla mina minnen. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg något.. Den senaste veckan har varit riktigt dålig för mig och jag har varit så förvirrad och rädd för vad det skulle bero på.
Idag tror jag att jag fått svar på mina frågor. En del av dem iallafall.

För ett år sedan, hade jag jättemycket problem med att jag kände mig ensam. Med att ingen förstod vad jag egentligen gick igenom. Den vän som förstod mest pressade jag bort från mig. Kanske just därför att hon förstod mig så bra?
Idontknow. Men hur som helst, att behöva gå igenom den svåraste tiden av mitt liv (hittills) och känna sig så ensam som jag kände mig, försvårade allting. Javisst jag hade Jesper, men ibland måste man prata med någon utifrån och det kan vara riktigt jobbigt att prata med sin närmaste, om en sådan jobbig sak som båda får så många olika känslor och tankar av. Men jag kände mig så otroligt ensam.

När jag började inse det så började jag gömma mig, dra mig undan, hitta ursäkter till att man inte hänger med kompisarna på fritiden, just för att jag ville inte förstöra. Ville inte vara i vägen, kände mig på sätt och vis inte välkommen. Men det var självklart mina egna tankar som spökade. Men just det, att jag var en i gänget, lika välkommen som alla andra, lika älskad, och ändå så kände jag mig som den ensammaste personen i världen. Precis som på en tecknad film då en seriegubbe tidsreser och kommer till ett rum som bara är vitt. Man kan gå hur långt som helst, åt alla håll, skrika hur högt man vill men allt är bara vitt och tomt. Man är ensam.

Ungefär så är det väl nu.. Men i mindre skala. Jag vet inte om det beror på årstiden eller något sådant. Men det är bara så grymt jobbigt. Kanske har verkligheten kommit ikapp mig? Igen? Som den gjorde förra året?
Jag drar mig undan, fräser, gömmer mig. Jag gör så att jag själv blir utanför, och så kommer jag hem och gråter för att jag tror att jag är oälskad och ensam i skolan.

Jag kanske är psykiskt störd som gör så här mot mig själv, kanske är det bara mitt sätt att hantera problem, kanske det är någon man gör i tonåren, kanske det är kroppen som reagerar på att jag ska fly. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, men ju mer jag talar om för mig själv att det är såhär det är. Så kanske jag kan komma på någon lösning.


Nu dog alla mina tankar.
Ska göra en kopp te och kanske skriva på min privata blogg, lite mer detaljerat och inte bara ord och blir till en mening, som därefter blir till en text.

Ta hand om er!

-

Måste lära mig att bli mer självsäker!!!!!!!!!!!

Allergi/astma

Något jag länge tänkt skriva på är om min allergi och min astma.. Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget och vet ännu mindre hur det kommer sluta.. Men jag försöker väl.. ;)

Kan börja med min allergi...; Något som på sätt och vis förstört och förstör mitt liv, samtidigt som att utan allergin hade jag inte varit den jag är idag. Jag hatar verkligen att jag är allergisk mot allt jag är allergisk mot.. Jag måste alltid tänka på att ha med mig medicin, måste egentligen ta medicin varenda kväll för att livet ska fungera bättre, vilket jag dock inte gör för att jag orkar inte. Varenda gång jag ska iväg så måste jag höra eller tänka mig för om det finns djur i närheten, är jag och äter hos någon kompis blir jag alltid rädd att dom ska göra något jag inte tål, eller ja, att föräldrarna inte vet om att jag tex inte tål fisk och så blir det fisk..

Rädsla är nog en känsla som mest dyker upp hos mig och säkert hos många andra som umgås med mig.. När jag började vara med jesper så fick jag till en början inte vara hos honom pga deras katter. Han vågade inte utsätta mig för vad-som-nu-kunde-hända medan andra tjejer med allergi fick vara där (irriterande..) Så dom första 7 månaderna var vi bara hos mig. Han var verkligen livrädd och jag tror jag inte fattat det förrens nu varför han var det.. Jag har lärt mig att leva med denna allergi, jag vet att jag kommer inte dö.. Det värsta som kan hända är att min hals sväller igen lite grann, att det blir tungt att andas, att jag får utslag. Men jag vet alltid att det går över, jag kan själv kontrollera det här medan jesper bara kan stå och titta på.

Under dom åren som gått har jag faktiskt börjat tåla mer och mer, men även börjat bli känslig mot andra saker.. Visst, jag är väl inte helt botad mot vissa saker men jag klarar av att äta dom och sedan beroende på mitt imunförsvar så kan jag reagera samt inte. Räkor, nötter och ägg är något som jag kan äta ibland och ibland inte. Fisk och kiwi är något jag inte över huvud taget kan äta. Och kommer jag någonsin att tåla det vet jag inte om jag kommer våga äta det..

Jag har ett fruktansvärt minne från några år tillbaka, jag var hos min bästa kompis och vi var barnvakt åt hennes småsyskon, ett utav dom gillade kiwi och så på något sätt råkade jag få en liten droppe på kanske 3 mm i bredd på fingret, och tänkte att det gör nog ingen skada.... MEN halsen svällde igen, tungan svällde, läpparna svällde, mina ögon kliade, fick utslag osv. Av den lilla lilla droppen, och sedan dess har/är jag livrädd för kiwi. Tanken av vad som kunde hänt om jag åt en tugga ger mig gåshud.

Och senast för två veckor sen på julafton så hade vi dukat upp med ägg med räkor på, och då jag ville åt räkorna tänkte jag att jag lika gärna kan äta ägget också.. Det jag inte visste att det var kaviar i mellan.. Så under självaste julafton svällde min hals igen, kliade osv. Dock så vart det inge värre än så, men det är fortfarande inte trevligt. Under en skoldag köpte jag en macka från fiket och började reagera på den, har ingen aning om vad det kunde vara men det var jätteotrevligt..

Förut under fotbollstiden så kunde jag tex inte sitta i gräset för då fick jag utslag.. Jag fick tex byta från träslöjd till syslöjd på heltid då jag inte pallade trädammet.. Så ja, det är inte över huvudtaget kul med allergi men jag försöker leva med det så gott det går.


Sedan har vi då astman..; Jag har alltid varit aktiv inom sport, löpning, fotboll, skidor, och har haft en riktigt bra grundkondition. Trots det har jag haft astma, och ju bättre tränad man är ju mindre astma har man, oftast. Och det är något jag lägger märke till nu då jag lagt allt åt sidan.

Astman har ju även en koppling till allergi, är jag tex runt damm så börjar det pipa i bröstet (lr vad det nu heter), och måste då ta astmaspray. Och det är med astman jag måste ta medicin varenda dag, men det påverkar även allergin.. Hur som haver.. I hela mitt liv så har jag fått problem med att andas bara av att jag tex legat stilla och sedan börjat tokskratta.. Jag har fått svårt att andas då jag hostat, då jag hastigt sprungit upp för trappan osv.. Ansträngningsastma alltså.

Och nu när jag cyklar till skolan så kan jag få andningsproblem, dock oftast då det är kallt som jag får besvär men ändå. Det är psykiskt jobbigt för mig då jag vet att jag MÅSTE träna för att få det att bli bättre. Jag hatar att jag är tvungen att träna. Det gör allt mycket mindre roligt.. Visst, som människa måste man träna för att må hälsosamt bra.. Men med astma så är man ännu mer tvungen om man vill kunna leva som en människa. Tack och lov så har jag inte sådan allvarligt astma, men när det väl är jobbigt att andas så är det inte kul.

Och jag såg en film för någon månad sedan, då det var en tjej med astma som det "pep i bröstet på" (vet inte riktigt vad det heter eller vad man kallar det) och då insåg jag hur hemskt det faktiskt låter, hur rädd man blir. egentligen borde jag veta det då en skidkompis till mig hade svår astma under träningarna men det är något jag glömt tills nu.. Jag vet själv att jag klarar mig när jag får andningsproblem men det är omvärlden, kompisar, pojkvän osv som oroar sig.. För dom kan inte kontrollera det...

Något som också är rätt roligt att veta, är att astmaspray är egentligen doping, så under mina skidår var jag tvungen att ha intyg för att jag har astma för annars kan jag bli anmäld för doping.. haha men behöver man ha det för att kunna andas så måste man ;)

Och sedan är det ju det att tar man för mkt så börjar man skaka.. haha, har ett småroligt minne om det faktiskt..
Minns inte riktigt vilken klass jag gick i men skulle gissa 3-5an iallafall. Då jag var på träslöjden och fick andningsproblem, haha mina kompisar var lyriska och ville att jag skulle ta flera "puffar" av min astmaspray, (eftersom man börjar skaka) som dessutom var för vuxna... Så ja, det gjorde jag.. tog 3 eller 4 tror jag.. och fyfan vad jag skakade.. hahaha mina kompisar tyckte det var kul men jag var faktiskt rädd. Och ja.. nu vet jag att det inte är så nyttigt egentligen, det är rent utav farligt..

haha lång text, men har egentligen så mycket mer att skriva, kom upp så himla mycket i mitt huvud! men jag tror det får räcka nu för ett tag... hahaha enjoy!

Pengar

Allt detta tjat om pengar..

I början av skolåret letade jag lägenhet, när jag väl fick en så hade jag bestämt mig för att skaffa jobb. För jag klarade inte av tanken att mina föräldrar skulle betala så mycket som dom gör.. Tiden gick och jag började skriva CV. Skrev klart cv;et men ingenting hände.

Som mina nära vet så har jag gått och pratat på bup i flera månader, hon jag pratade med fick lugna ner mig och inte jaga upp mig så mycket över pengar och jobb osv.. Jag är trots allt bara 16. (var 15 då) Så ja, jag lugnade mig, stressade inte upp mig över att skaffa jobb, för sanningen är att jag är livrädd. Är så himla livrädd för att gå dit och få nekande. (några själ) sedan är det ju också det med tid.. läxa, skola, pojkvän, vänner osv...

Trots det vill jag även söka jobb, över loven, kanske något helg i månaden eller så.. Bara för att tjäna in extra pengar så jag slipper tänka så mycket på vad jag handlar, hur mycket jag handlar för, att det ska räcka till så jag kan spara, köpa kläder någon gång, gå på bio, festa.. Sådant som tonåringar gör..

Jag är allergisk mot det mesta.. Djur, vilket gör att jag i många fall inte kan vara barnvakt t.ex. åt folk då dom har husdjur, och jag kan inte städa, då damm utsätter mig för både allergi och astma, (har en tanke till men återkommer med det i ett annat inlägg), inte nog med att jag inte kan städa.. Jag sommarjobbade på returcentrum i somras, då jag fick jobba med tyger, kläder, porslin och allt vad som nu fanns.. och även då kände jag av allergin då jag fick svårt att andas, blev snuvig, nös och fick igensvullna ögon..  Jag tål varken gräs, pollen, träd/skog osv så att jobba på kyrkogården är ett bestämt nej.. Jag tål inte fisk, nötter, kiwi m.m så att jobba på resturang skulle kanske gå, men inte så bra.

Så det är inte det lättaste att söka jobb.. Men ska iallafall försöka ta tag i det nu.. Innan det blir för sent..

och mer stress över pengar blir det när min far tjatar om att jag ska leta en ny lägenhet.. Till vad? Jag har en lägenhet som jag trivs jättebra i.. Har nära till skolan och nära till några av mina vänner, fick det mesta möbler på "köpet" och det känns jättebra. Varför ska jag söka lägenheter? Visserligen är den dyr men inom två år lär jag bo tillsammans med min pojkvän och betala allt själv... Inom ett år lär jag kanske ha jobb och kan hjälpa till med pengarna..

Sedan vet jag att min bror samt sambo måste hitta något nytt till sommaren och dom tänker då att vi skulle kunna hitta något större och flytta ihop alla tre.. Det tråkiga för mig då är ju att själva grejen med att bo själv försvinner.. På sätt och vis. Visst det kan ju på ett visst sätt bli mycket bättre, slipper göra all mat och har nära till någon att prata med. Men då kan man inte gå runt i underkläder utan att bry sig, man har inte friheten att göra allt man vill göra när man bor med någon som tex är ens bror...

Denna ständiga stress om pengar hela tiden.. Gör en verkligen galen!

Kärlek som värmer

Ibland är det konstigt hur kärlek fungerar. För vissa är kärlek ett jävla helvete, och för vissa finns det inget bättre.

Jag är kär i kärleken, har alltid varit och kommer nog alltid vara. Jag har alltid drömt om den perfekta drömprinsen, ett tidigt förhållande som håller hela livet, barn, familj och hela paketet.. Har sedan barnsben varit tillsammans med killar hit och dit. Mer seriösa än andra, eller ja.. Kan nog säga att jag inte haft något riktigt på riktigt förhållande med någon.. Jag och D var tillsammans jävligt länge, flera år om man inte räknar med våra breaks, men kom igen.. från 4-6 så är man inte seriös i ett förhållande. Vi var med varandra typ en gång i månaden, vi var blyga, vi pussades knappt osvosv. Men samtidigt har jag ändå haft ett förhållande. En människa att dela sina stunder med.

I sjuan träffade jag min nuvarande pojkvän. I SJUAN!! Var tolv bast och struttade omkring som ett fån.. Kunde inte ana vad framtiden hade att ge en. I tre och ett halvt år har jag kännt honom, och han fortsätter bara överraska mig, han gör min nervös, nyfiken, varrm, han får mina ben att svikta, han ger mig tunghäfta, han gör mig generad. Jag kan inte förklara det bättre än att det är äkta kärlek.

Jag vill dela min framtid med honom, för han gör allting så spännande, har ger mig kraft när jag behöver det och ger mig glädje.

Nyårslöfte

För en gång skull så känns det som att 2012 kommer bli ett bra år, inte för att jag har så mycket bra att jämföra med då min liv har sugit dom senaste åren.. dock så börjar allt ordna upp sig nu tycker jag, mår bättre än någonsin!

Mitt nyårslöfte till 2012 får fan bli att ta hand om mig själv, mitt hår, min kropp, göra saker som gör mig glad, mer smink och kläder, skaffa jobb, träna samt sköta skolan.


Gott nytt år på er!

Överskattat?

Är jul egentligen överskattat? inför varje jul längtar jag så fruktansvärt mycket efter julklapparna och själva julafton och allt vad det innebär. Kalle anka, julmat, julmust, knäck, kakor osvosv.. Men så på juldagen inser man att det inte är så speciellt..

Jag är den yngsta (16) i våran familj så vi har knappt en riktig jultomte, klapparna blir bara mindre och mindre för varje år som går.

Varje år så "förvarnar" dom oss för att det inte blir så mycket och dyra julklappar, och så kommer kanske en sur min innan jag inser; vad gör det? Jag har allt jag behöver och lite till. Visst jag vill ha smink och produkter, en tv osv.. men jag har redan det! Man kan aldrig få nog av saker och man uppskattar aldrig det man har.

Jag bor i en egen lägenhet 4 mil från mitt barndomshem, jag (familjen) har en systemkamera, har två datorer, kläder, smink, produkter, tv, osvosv.. Varför behöver jag mer?

Från och med nu ska jag börja uppskatta det jag ha. Börja ta julafton som ett tillfälle då våran familj är tillsammans för det dröjer inte många år förrens vi inte är hela familjen hela tiden.

Det spelar ingen roll vad jag får för julklappar imorgon. Så länge jag får vara med min fina familj!♥

2 do in 2012

Fick just en lysande idé.
Skriva en lista jag ska göra under 2012.

-Tatuera mig
-Vårda mitt hår med bra produkter, använda platttång/locktång så lite som möjligt, inte färga håret utan låta det växa. Kanske slinga håret så att utväxten inte blir så enormt ful.
-Ta minst 3 hål i öronen
- Skaffa extra samt sommarjobb
- Vara generös, snäll, glad, tänka positivt osv..
- Mer kläder till garderoben (behövs..)
- Uppskatta det jag har

-tom på ideer, bygger vidare sen..-

Önskelista 4 real!

1. 120 lr 88 ögonskuggspalett
2. Ny datakabel (så man kan spela musik utan att det glappar.)
3. Ansiktsprodukter, peeling, mask, återfuktande, rengöring, ögonbryn/frans färg från matrix  osvosv..
4. Pincett
5. Tatuering
6. Rincolja,
7. Infraröd fjärrkontroll till kameran.
8. Parfym

snygga vinterskor, täckisar, underkläder, pengar, sängkläder, headset, photoshop..

Sprida glädje

Den senaste tiden har jag fått all lust till att sprida glädje. Jag har ingen aning om varför men jag önskar verkligen att jag var bättre på det än vad jag är. Jag har jättesvårt för att säga till mina vänner hur fin dom är vissa dagar osvosv.

Jag är verkligen jättedålig på det, men jag är även dålig på att ta till mig komplimanger jag får. Något jag dock är bättre på, är att ge komplimanger och skriva vad jag tycker. Skärpning!

Den senaste tiden har jag börjat på kommentarer och komplimanger som jag faktiskt blir jättejätteglad av, och stärks av. Och det är DÅ jag börjar känna, varför gör inte jag detsamma?

Sprida glädje och värme. Visa att jag finns för människor i min närhet. Att visa att jag lyssnar och vill hjälpa, dom som än behöver mig. Vänner som fiender. För jag vill inget ont till någon person, vill bara väl. Vill få folk att må så bra som jag faktiskt gör, för att jag fått det stöd jag behöver när jag behövt det.

Jag vill kunna vara en förebild för dom yngre, till att uppmuntra dem till att göra något bra. Inte såra, utan faktiskt hjälpa människor och stötta dem. Uppmuntra samt ge komplimanger.

Varför inte ge en komplimang och göra en persons dag? Hur mycket ansträngning behöver man göra? Inte ett piss!!

To be real

Under dom senaste åren har jag funnit mig själv i att vara ärlig, se saker från båda sidor innan jag dömer, tänka på andra samt att jag ska tänka på mig, försöka se en positiv sida av människor istället för det dåliga osv. Vilket jag tycker själv är jäkligt bra. Många har sagt till mig att det är stark och modigt att jag gör så, att jag tänker positivt om det mesta, att jag alltid försöker hålla mig lugn och sansad även fast jag vill strypa personen jag är förbannad på.

Jag är less på skitsnack, riktigt jävla less. Vi går i gymnasiet nu och då ska inte skitsnack pågå. Jag tycker att vi är mognare än så, så känns riktigt skönt att dom jag umgås med är lika dana. Dom förstår mig med skitsnack, visst kan man säga något man irriterar sig på osv om en person, men det är helt okej. tycker jag, det är precis som att man är irriterad på matten typ, så länge man inte vill personen något dumt osv.

varför jag alltid försöker tänka från två perspektiv, är för att jag har hamnat i den sitsen där jag har varit på den ena sidan av en konflikt, tyckt precis som andra tycker men varit bästa vän med personen i fråga och fått höra den personens sida. Komplicerat?

Jag och kallar personen X, var bästa vänner. X gjorde en massa dumma saker, vi kan tex säga att x snattade. Vilket jag är helt emot, och håller då med folket som är irriterad på x. Samtidigt som x säger till mig, att det var inte jag eller det är bara alla som tror det, eller det är någon som försöker sätta dit mig. Eller att det bara vart så osvosv.
Förstår ni? X ger mig sin sida av konflikten, vilket kan ha varit olika svar varenda gång. Men att dom varenda gång varit 100% ärliga.

Det jag menar är att jag lärde mig se från två sidor. Sa till X exakt vad jag tyckte och fick den personen tillslut att ge upp med allt sånt här. Att visa upp en bra sida, som folk sedan började acceptera och tycka om. Glädjen och tacksamheten X gav mig, gjorde mig säker på att jag hade gjort en bra sak. Att det är rätt. och så har jag fortsatt.
Även om jag ibland inte förstår mig på personen som jag tycker varit dum osv, så försöker jag ändå hitta utvägar och se från deras perspektiv.


Många frågar mig hur jag kunde vara så "snäll" när jesper var otrogen, att jag faktiskt lärde känna tjejen han var otrogen med. Varför?

Jo, för att jag anser. Vi alla är människor, alla gör fel. När jesper berättade visste jag också hur mycket han ångrade sig. (detta var framförallt vrf jag inte gjorde slut) Självklart var jag ledsen och förbannad på honom och henne. Men tyvärr var det hon som fick att skit, för att det var lättare så. Men jag ville ändå lära känna henne, för att se vad det var som jesper gillade hos henne.

Därav fick jag också lära mig att se från två sidor. En från mig själv och mina kompisar sidor, att det var ett sånt jävla stort svek. man kan inte göra något värre. MEN att jag lärde mig att se från hans sida, vi umgicks inte ofta, vi bråkade i princip varje dag, han hade vänner som gjorde roligare saker, vi gled ifrån varandra och han började umgås med den här tjejen han förut varit intresserad av. Känslor väcktes och han ville känna efter.

Jag förstår det helt och hållet, saker kan hända. Känslor kan förändras. Det kan hända vem som helst.. Även mig. Självklart så tycker jag inte att det är okej. Jag har fortfarande inte kommit över att han varit otrogen trots att det var ca tre år sedan. Och lär nog aldrig glömma det heller. Det är ett sår som rivs upp varenda gång jag hör eller ser hennes namn, eller direkt jag blir rädd för att någon annan tjej ska komma och "vara bättre än mig".

Spårat inlägg.. Men ja, det jag ville med detta inlägg är att jag har lärt mig utav svåra situationer hur det är bäst att vara. Att vara så rättvis som möjligt och inte dra slutsatser, ibland drar man dock slutsatser för tidigt men det funkar ofta riktigt bra.

inte nog med att andra tycker att man är en "schysstare" vän/person, utan att man känner sig själv mycket mycket bättre. Så, detta är ett tips till alla...

Orkeslös

Jag förstår inte vad det är med mig egentligen..

För mig så är december den mysigaste tiden på året, årsdag, jul, nyår, snö, mörka dagar osvosv.. Och är verkligen superglad att det inte är så kallt ute, att det inte heller är så mycket snö.

Men ändå, hela min kropp är död. Orkeslös.. Jag behöver engeri. Mycket mer energi och allt jag tänker på är något sött... Godis, chips, nötter, kakor, tårtor...

Vad är problemet? jag är ledsen, deprimerad, orkeslös... Om vi backar bak en månad så tog jag faktiskt tag i läxorna, tog tag i städningen, diskningen, träningen..

Nu orkar jag inte ens röra mig för att få mat typ.

Jag vill ha helg, eller framför allt lov.. Inte behöva känna någon stress, bara kunna ligga.

Fan, ibland hatar jag allt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0