Ångest

Helt plötsligt började jag tänka, helt plötsligt fick jag ångest över mig själv. Mina klumpiga, riktigt klumpiga misstag och det jag senast gjorde ångrar jag mig till tusen. Varför uttryckte jag mig så? Varför tänkte jag inte längre än vad jag gjorde?

Sedan jag började gymnasiet har jag försökt vara någon jag inte är, utan vill vara. Jag är rädd för att vara som jag var förut, precis som att smärtan och panikångesten skulle höra ihop med den jag var. Att den skulle komma tillbaka. Jag vill bara få alla att trivas runt om kring mig, dom jag känner och dom jag inte känner. Jag ser alltid positiva saker i folk även om jag ibland kan se negativa. Jag försöker verkligen vara något bättre.

Men ibland faller jag bara tillbaka. Får mina minnen och gamla känslor tillbaka för en stund. Känner så väl igen den avundsjuka, den kärlek och värme man för länge sedan kände. Och det är just då, man egentligen bara borde hålla käften, stänga in sig i en timme i ett mörkt och tyst rum. Annars gör man bara något man ångrar. Vilket jag gjorde. Såklart.

Nu, någon dag efter ångrar jag bara allt jag sa. För det är inte alls så som jag formulerade, det var så för fyra år sedan. Det kan jag erkänna, men jag förstår bara inte varför jag ska fortsätta dra upp det när jag egentligen känner hat och avsky. Jag kan inte förstå att jag drog in en helt annan person i det här, och kunde försämrat hennes position i allt dethär. Vad tänkte jag med?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0