Hur mycket än mitt hjärta vill så säger min hjärna nej

Något som är så självklart för andra är något som inte alls är lika självklart för mig. Jag kan inte umgås med kompisar så mycket jag vill. Det blir psykiskt jobbigt för mig. Jag har själv ingen aning om vad det beror på, och brukar skylla på min uppväxt. Jag var inte alls såhär när jag var mindre men efter alla omgångar av svek som jag har gått igenom har det väl blivit såhär, eller?

Jag känner ingen som känner samma sak som mig. Känner ingen person som berättat för mig att dom börjar tänka dåliga tankar, börjar må dåligt bara av att vara med kompisar. Jag känner ingen som ens kan förstå hur jag faktiskt har det, hur jobbigt det blir för mig då kompisar frågar om jag vill vara med. Självklart vill jag vara med, men sen kommer det psykiska.

Jag kan inte ens beskriva det med ord. Jag kan inte beskriva det över huvud taget. Det är bara massa tankar och röster i mitt huvud som gör att jag mår dåligt, inte vill följa med och börjar istället gråta för att fara iväg och skratta med mina kompisar.

Det går bra, till en gräns. När gränsen är nådd kan jag må dåligt i flera dagar, veckor. Just bara för att jag stannade en timme för länge med mina fina kompisar. Har många gånger haft samtal med Jesper, just det att han är med kompisar då han inte är med mig. Och att jag har så himla svårt att vara med kompisar, då han inte har det. Och att jag ibland blir ledsen för att han väljer kompisar före mig. Just för att jag inte förstår lixom "grejen". Då han inte förstår hur genuint ledsen jag blir när det blir ändringar hit och dit.

Ingen förstår nog kraften jag måste samla inom mig innan jag kan ta mig iväg för att vara med kompisar. Ingen förstår den jobbiga känslan som pågår under alla timmar från att jag bestämt mig till den stund man har kommit hem därifrån.

Hur funkar det att jag kan vara med jesper så mycket? Ja det är en bra jävla fråga och jag har väntat tre år på att något ska bli fel. Men allting bara flyter på, allt är så himla bra mellan oss..

Ok spårat inlägg. Vet inte vad jag vill med det. Hur jag ska börja eller hur jag ska sluta. Puss.

Ångest

Helt plötsligt började jag tänka, helt plötsligt fick jag ångest över mig själv. Mina klumpiga, riktigt klumpiga misstag och det jag senast gjorde ångrar jag mig till tusen. Varför uttryckte jag mig så? Varför tänkte jag inte längre än vad jag gjorde?

Sedan jag började gymnasiet har jag försökt vara någon jag inte är, utan vill vara. Jag är rädd för att vara som jag var förut, precis som att smärtan och panikångesten skulle höra ihop med den jag var. Att den skulle komma tillbaka. Jag vill bara få alla att trivas runt om kring mig, dom jag känner och dom jag inte känner. Jag ser alltid positiva saker i folk även om jag ibland kan se negativa. Jag försöker verkligen vara något bättre.

Men ibland faller jag bara tillbaka. Får mina minnen och gamla känslor tillbaka för en stund. Känner så väl igen den avundsjuka, den kärlek och värme man för länge sedan kände. Och det är just då, man egentligen bara borde hålla käften, stänga in sig i en timme i ett mörkt och tyst rum. Annars gör man bara något man ångrar. Vilket jag gjorde. Såklart.

Nu, någon dag efter ångrar jag bara allt jag sa. För det är inte alls så som jag formulerade, det var så för fyra år sedan. Det kan jag erkänna, men jag förstår bara inte varför jag ska fortsätta dra upp det när jag egentligen känner hat och avsky. Jag kan inte förstå att jag drog in en helt annan person i det här, och kunde försämrat hennes position i allt dethär. Vad tänkte jag med?

RSS 2.0