Viktigaste läxan man kan lära sig.

När ställde du dig framför spegeln sist? När tittade du verkligen på vem du var senast och vad du har åstadkommit? När satte du dig ner med penna och papper för att se vad du faktiskt har och utelämnade det du ännu inte har? Är du medveten om hur långt du har kommit, vad du har gjort och vad du har lyckats med?

Men… Du kanske sitter där och tänker att ingenting är så bra, att det inte kan bli bättre och visst kan det ligga någonting i det. Visst kan vi städa bättre, kramas längre, skratta mer, prioritera bättre, jobba hårdare, leka mer osv. Men om det vi har nu, inte är bra nog… Varför har vi det då?

Många människor glömmer bort att se sig om i sin strävan efter bättre, större, mindre osv att de inte ser vad de egentligen har. I stävan till de större målen, bleknar det vi hittills har åstadkommit och istället infinner sig en sorgsen och ibland hopplös känsla av att vi inte nått fram till målen. Målen är dock ständigt skiftande. När vi inget jobba har, önskar vi ett jobb, vilket som helst bara vi får sysselsättning och ekonomi. När vi har jobbet vill vi gärna ha ett bättre jobb, vara ledig på helgerna. Jobba bättre timmar och till en bättre lön. När vi har det arbetet finns det ytterligare önskningar som kommer fram.

Om vi inte kan glädjas åt att vi faktiskt har mat på bordet även om vi inte har miljonerna på kontot. Om vi inte kan glädjas  att vi faktiskt har tak över huvudet i bostadsbristens Sverige, fast vi inte har den där fantastiska våningen som alla suktar efter. Om vi inte kan glädjas åt att vi står på benen och kan röra oss fast vi har en massa dokumenterade sjukdomar, hur ska vi då någonsin kunna glädjas över det vi får i framtiden?

Att få det bättre ska ju vara en bonus på att ha det bra, men inser du, ser du att du har det bra? Eller du ser bara vad du inte har? Om du skulle titta på vad du har i dag och samtidigt titta på vad du inte har ur ett annat perspektiv så kanske du kan känna dig gladare. Visst du har tak över huvudet, du är inte hemlös. Du har mat på bordet och slipper tigga eller leta i soporna. Du har en familj som du antingen har valt eller blivit född till, du står inte helt ensam i hela världen. Du äter inte oxfilé till frukost, men ägg är också bra mat. Du går med ett lätt haltande, men du kan trots allt gå.

Allt som får oss att känna att vi har det bra, handlar om betraktelser och attityd. Att vara nöjd med det vi har åstadkommit och det vi har, är inte det samma som att nöja sig med.
Så ställ dig framför spegeln och titta på dig. Ta fram penna och papper och se vad du har. Gläd dig åt det du har i dag så är chanserna för att du ska lyckas framåt mycket bättre. För vad är det för vits med att ha det bra, om man inte vet om det!...
 
Var tvungen att lägga ut denna. Läs den och inse hur det ligger till, kan vara den viktigaste läxan du någonsin kommer få lära dig. Text skriven av en facebook vän; Bo.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

ha ha LOL

NER IFRÅN & UPP. Jag är så jävla less på detta jävla beteende. Bdb/daywievs är för fan ingen jävla datingsite. Jag fullkomligt HATAR då jag får mail såsom " Hej, du är snygg. Har du msn? skype? Du kanske skulle vilja visa lite mer av dig själv!? " Fyfan vilka jävla äcklon det finns. Vrf finns det inte en datingsite "pervo.se"
 
Puckon. (jo, och jag har stavfel på tex dating "sate" hahahha. Men wtf xD
 

Ångest och rädsla...

Har aldrig tänkt längre än att den här skiten kunde ha förstört mitt liv på alla sätt och vis. Ja, det är "många broar som är sönder" men ett fåtal har jag kvar. Några med sprickor i, några som har blivit lagade. Inte någon som klarat sig helt..

Att få veta såhär i efterhand att jag inte bara grävde ner mig själv, utan att jag grävde ner den person som stöttade mig mest och som var den som kunde hjälpa mig ta mig ur dehär. Att jag kunde ha saboterat inte bara mitt liv, utan det andra livet som är viktigast för mig.

Jag kanske har blundat för det, men jag har ingen aning om hur många jag har sårat och hur många som har blivit meddragna i allt det här när jag bara försökt att ta mig upp. Jag vet inte hur jag har betett mig, med all rätt dock.

Men när tankarna nu kommer ikapp mig, så funderar jag ändå. Ångrar jag mig ändå. Samtidigt som jag känner att hur många glasbitar jag än klivit på så är jag uppe nu. Jag är uppe för att möta livet med all dess mot- och framgångar. Jag är redo för att ta tag i saker som jag blivit rädd för, tagit avstånd från, lite i taget. För att jag kan vinna min egen kamp. För att jag är stark nog med dem jag har runt omkring mig.

Med ångest och rädsla går jag nu in i en period, i hopp om att jag kan läka min själ.

RSS 2.0