Jag känner inte för det.

Det är konstigt hur mycket ens känslor kan spöka. Hur man kan börja må dåligt, få ont i magen av att veta att en person inom tio meter pratar med den jag vill prata med allra mest. Som inte ringer mig. Som knappt skriver.
 
Jag vill inte veta vad han har för sig ibland. Jag vill inte veta för jag vet bara att jag mår dåligt av det. Varför? Ja, en hel del komplikationer. För att han alltid döljer eller inte ens säger, saker som betyder, som jag faktiskt vill veta och som jag senare får höra från andra håll. DET får mig att må illa.
 
Kärlek är som en dans på rosor, taggigt och jävligt. Ibland.
Får en hel del frågor och funderationer hur allting går, efter 3,5 år. Hur vi har det i vårat förhållande, hur vi har gått igenom en hel del och vilken ruta vi nu står på.
 
Jag kanske inte kan allt, men efter 3,5 år är man rätt så erfaren. Jag vet hur kärlek fungerar. Jag vet att det gör ont ibland, men jag vet ändå att vad som än händer. Kommer han vara den pojken jag älskar allra mest. Det senaste 1,5 åren har jag varit i sjunde himelen. Bokstavligt talat.
 
Vi har växt ihop med varandra, vi förstår varandra och undviker det som sårar vårat förhållande. Vi är ärlig med varandra, säger vad vi tycker. För det finns ingen i hela världen som hittar en partner där man alltid tycker lika.
 
Ibland känner jag inte för att skriva med honom. För jag vet att det både påverkar han, och speciellt mig. Dom gånger jag mår riktigt dåligt och bara vill gömma mig under jorden. Då vill

Förbryllad.

Orden susar runt i mitt huvud men jag kan inte få dom på plats. Kan inte skriva dem med bokstäver, meningar eller ord. Så mycket stress och tankar i mitt huvud. En sak jag väntat på i ett år kommer nu att hända och jag har ingen blekaste aning om hur det kommer kännas. Men jag är glad att det händer, för jag kommer kunna gå vidare. Jag kommer inte ångra mig då det kommer vara försent, för jag vet att jag gjort det rätta även fast det svider.

RSS 2.0