En jobbig känsla

Det här är en sådan dejavu för mig.
Från ett år sedan, ungefär.

Ibland funderar jag på vad vårvinter halv året vill mig. Jag verkar alltid vara depprimerad och ha bekymmer. Så mycket tankar som är i huvudet och får lite sömn. Kanske bara för att det varit så dom senaste två åren, vad jag kan minnas men ändå.  För ett år sedan, mådde jag som allra värst. Jag kommer knappt ihåg hur riktigt dåligt jag ens mådde, det är som en tät dimma över alla mina minnen. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg något.. Den senaste veckan har varit riktigt dålig för mig och jag har varit så förvirrad och rädd för vad det skulle bero på.
Idag tror jag att jag fått svar på mina frågor. En del av dem iallafall.

För ett år sedan, hade jag jättemycket problem med att jag kände mig ensam. Med att ingen förstod vad jag egentligen gick igenom. Den vän som förstod mest pressade jag bort från mig. Kanske just därför att hon förstod mig så bra?
Idontknow. Men hur som helst, att behöva gå igenom den svåraste tiden av mitt liv (hittills) och känna sig så ensam som jag kände mig, försvårade allting. Javisst jag hade Jesper, men ibland måste man prata med någon utifrån och det kan vara riktigt jobbigt att prata med sin närmaste, om en sådan jobbig sak som båda får så många olika känslor och tankar av. Men jag kände mig så otroligt ensam.

När jag började inse det så började jag gömma mig, dra mig undan, hitta ursäkter till att man inte hänger med kompisarna på fritiden, just för att jag ville inte förstöra. Ville inte vara i vägen, kände mig på sätt och vis inte välkommen. Men det var självklart mina egna tankar som spökade. Men just det, att jag var en i gänget, lika välkommen som alla andra, lika älskad, och ändå så kände jag mig som den ensammaste personen i världen. Precis som på en tecknad film då en seriegubbe tidsreser och kommer till ett rum som bara är vitt. Man kan gå hur långt som helst, åt alla håll, skrika hur högt man vill men allt är bara vitt och tomt. Man är ensam.

Ungefär så är det väl nu.. Men i mindre skala. Jag vet inte om det beror på årstiden eller något sådant. Men det är bara så grymt jobbigt. Kanske har verkligheten kommit ikapp mig? Igen? Som den gjorde förra året?
Jag drar mig undan, fräser, gömmer mig. Jag gör så att jag själv blir utanför, och så kommer jag hem och gråter för att jag tror att jag är oälskad och ensam i skolan.

Jag kanske är psykiskt störd som gör så här mot mig själv, kanske är det bara mitt sätt att hantera problem, kanske det är någon man gör i tonåren, kanske det är kroppen som reagerar på att jag ska fly. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, men ju mer jag talar om för mig själv att det är såhär det är. Så kanske jag kan komma på någon lösning.


Nu dog alla mina tankar.
Ska göra en kopp te och kanske skriva på min privata blogg, lite mer detaljerat och inte bara ord och blir till en mening, som därefter blir till en text.

Ta hand om er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0