En jobbig känsla

Det här är en sådan dejavu för mig.
Från ett år sedan, ungefär.

Ibland funderar jag på vad vårvinter halv året vill mig. Jag verkar alltid vara depprimerad och ha bekymmer. Så mycket tankar som är i huvudet och får lite sömn. Kanske bara för att det varit så dom senaste två åren, vad jag kan minnas men ändå.  För ett år sedan, mådde jag som allra värst. Jag kommer knappt ihåg hur riktigt dåligt jag ens mådde, det är som en tät dimma över alla mina minnen. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg något.. Den senaste veckan har varit riktigt dålig för mig och jag har varit så förvirrad och rädd för vad det skulle bero på.
Idag tror jag att jag fått svar på mina frågor. En del av dem iallafall.

För ett år sedan, hade jag jättemycket problem med att jag kände mig ensam. Med att ingen förstod vad jag egentligen gick igenom. Den vän som förstod mest pressade jag bort från mig. Kanske just därför att hon förstod mig så bra?
Idontknow. Men hur som helst, att behöva gå igenom den svåraste tiden av mitt liv (hittills) och känna sig så ensam som jag kände mig, försvårade allting. Javisst jag hade Jesper, men ibland måste man prata med någon utifrån och det kan vara riktigt jobbigt att prata med sin närmaste, om en sådan jobbig sak som båda får så många olika känslor och tankar av. Men jag kände mig så otroligt ensam.

När jag började inse det så började jag gömma mig, dra mig undan, hitta ursäkter till att man inte hänger med kompisarna på fritiden, just för att jag ville inte förstöra. Ville inte vara i vägen, kände mig på sätt och vis inte välkommen. Men det var självklart mina egna tankar som spökade. Men just det, att jag var en i gänget, lika välkommen som alla andra, lika älskad, och ändå så kände jag mig som den ensammaste personen i världen. Precis som på en tecknad film då en seriegubbe tidsreser och kommer till ett rum som bara är vitt. Man kan gå hur långt som helst, åt alla håll, skrika hur högt man vill men allt är bara vitt och tomt. Man är ensam.

Ungefär så är det väl nu.. Men i mindre skala. Jag vet inte om det beror på årstiden eller något sådant. Men det är bara så grymt jobbigt. Kanske har verkligheten kommit ikapp mig? Igen? Som den gjorde förra året?
Jag drar mig undan, fräser, gömmer mig. Jag gör så att jag själv blir utanför, och så kommer jag hem och gråter för att jag tror att jag är oälskad och ensam i skolan.

Jag kanske är psykiskt störd som gör så här mot mig själv, kanske är det bara mitt sätt att hantera problem, kanske det är någon man gör i tonåren, kanske det är kroppen som reagerar på att jag ska fly. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, men ju mer jag talar om för mig själv att det är såhär det är. Så kanske jag kan komma på någon lösning.


Nu dog alla mina tankar.
Ska göra en kopp te och kanske skriva på min privata blogg, lite mer detaljerat och inte bara ord och blir till en mening, som därefter blir till en text.

Ta hand om er!

-

Måste lära mig att bli mer självsäker!!!!!!!!!!!

Dagens killar på bdb



När man lägger ut en sånhär bild och får sånahära kommentarer.. funderar man ju lite; (det är uppifrån och ner)



&

DRÖMMEN typ..



Alltså serri, detta är ju drömmen.. förutom att det va lite outside the town men vafan, finns ju buss.. och sedan att det inte var förstahandskontrakt...

Men annars jävlar om det varit ca ett år fram!! perfa för mig o jeppe.. ;) gaad...

Allergi/astma

Något jag länge tänkt skriva på är om min allergi och min astma.. Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget och vet ännu mindre hur det kommer sluta.. Men jag försöker väl.. ;)

Kan börja med min allergi...; Något som på sätt och vis förstört och förstör mitt liv, samtidigt som att utan allergin hade jag inte varit den jag är idag. Jag hatar verkligen att jag är allergisk mot allt jag är allergisk mot.. Jag måste alltid tänka på att ha med mig medicin, måste egentligen ta medicin varenda kväll för att livet ska fungera bättre, vilket jag dock inte gör för att jag orkar inte. Varenda gång jag ska iväg så måste jag höra eller tänka mig för om det finns djur i närheten, är jag och äter hos någon kompis blir jag alltid rädd att dom ska göra något jag inte tål, eller ja, att föräldrarna inte vet om att jag tex inte tål fisk och så blir det fisk..

Rädsla är nog en känsla som mest dyker upp hos mig och säkert hos många andra som umgås med mig.. När jag började vara med jesper så fick jag till en början inte vara hos honom pga deras katter. Han vågade inte utsätta mig för vad-som-nu-kunde-hända medan andra tjejer med allergi fick vara där (irriterande..) Så dom första 7 månaderna var vi bara hos mig. Han var verkligen livrädd och jag tror jag inte fattat det förrens nu varför han var det.. Jag har lärt mig att leva med denna allergi, jag vet att jag kommer inte dö.. Det värsta som kan hända är att min hals sväller igen lite grann, att det blir tungt att andas, att jag får utslag. Men jag vet alltid att det går över, jag kan själv kontrollera det här medan jesper bara kan stå och titta på.

Under dom åren som gått har jag faktiskt börjat tåla mer och mer, men även börjat bli känslig mot andra saker.. Visst, jag är väl inte helt botad mot vissa saker men jag klarar av att äta dom och sedan beroende på mitt imunförsvar så kan jag reagera samt inte. Räkor, nötter och ägg är något som jag kan äta ibland och ibland inte. Fisk och kiwi är något jag inte över huvud taget kan äta. Och kommer jag någonsin att tåla det vet jag inte om jag kommer våga äta det..

Jag har ett fruktansvärt minne från några år tillbaka, jag var hos min bästa kompis och vi var barnvakt åt hennes småsyskon, ett utav dom gillade kiwi och så på något sätt råkade jag få en liten droppe på kanske 3 mm i bredd på fingret, och tänkte att det gör nog ingen skada.... MEN halsen svällde igen, tungan svällde, läpparna svällde, mina ögon kliade, fick utslag osv. Av den lilla lilla droppen, och sedan dess har/är jag livrädd för kiwi. Tanken av vad som kunde hänt om jag åt en tugga ger mig gåshud.

Och senast för två veckor sen på julafton så hade vi dukat upp med ägg med räkor på, och då jag ville åt räkorna tänkte jag att jag lika gärna kan äta ägget också.. Det jag inte visste att det var kaviar i mellan.. Så under självaste julafton svällde min hals igen, kliade osv. Dock så vart det inge värre än så, men det är fortfarande inte trevligt. Under en skoldag köpte jag en macka från fiket och började reagera på den, har ingen aning om vad det kunde vara men det var jätteotrevligt..

Förut under fotbollstiden så kunde jag tex inte sitta i gräset för då fick jag utslag.. Jag fick tex byta från träslöjd till syslöjd på heltid då jag inte pallade trädammet.. Så ja, det är inte över huvudtaget kul med allergi men jag försöker leva med det så gott det går.


Sedan har vi då astman..; Jag har alltid varit aktiv inom sport, löpning, fotboll, skidor, och har haft en riktigt bra grundkondition. Trots det har jag haft astma, och ju bättre tränad man är ju mindre astma har man, oftast. Och det är något jag lägger märke till nu då jag lagt allt åt sidan.

Astman har ju även en koppling till allergi, är jag tex runt damm så börjar det pipa i bröstet (lr vad det nu heter), och måste då ta astmaspray. Och det är med astman jag måste ta medicin varenda dag, men det påverkar även allergin.. Hur som haver.. I hela mitt liv så har jag fått problem med att andas bara av att jag tex legat stilla och sedan börjat tokskratta.. Jag har fått svårt att andas då jag hostat, då jag hastigt sprungit upp för trappan osv.. Ansträngningsastma alltså.

Och nu när jag cyklar till skolan så kan jag få andningsproblem, dock oftast då det är kallt som jag får besvär men ändå. Det är psykiskt jobbigt för mig då jag vet att jag MÅSTE träna för att få det att bli bättre. Jag hatar att jag är tvungen att träna. Det gör allt mycket mindre roligt.. Visst, som människa måste man träna för att må hälsosamt bra.. Men med astma så är man ännu mer tvungen om man vill kunna leva som en människa. Tack och lov så har jag inte sådan allvarligt astma, men när det väl är jobbigt att andas så är det inte kul.

Och jag såg en film för någon månad sedan, då det var en tjej med astma som det "pep i bröstet på" (vet inte riktigt vad det heter eller vad man kallar det) och då insåg jag hur hemskt det faktiskt låter, hur rädd man blir. egentligen borde jag veta det då en skidkompis till mig hade svår astma under träningarna men det är något jag glömt tills nu.. Jag vet själv att jag klarar mig när jag får andningsproblem men det är omvärlden, kompisar, pojkvän osv som oroar sig.. För dom kan inte kontrollera det...

Något som också är rätt roligt att veta, är att astmaspray är egentligen doping, så under mina skidår var jag tvungen att ha intyg för att jag har astma för annars kan jag bli anmäld för doping.. haha men behöver man ha det för att kunna andas så måste man ;)

Och sedan är det ju det att tar man för mkt så börjar man skaka.. haha, har ett småroligt minne om det faktiskt..
Minns inte riktigt vilken klass jag gick i men skulle gissa 3-5an iallafall. Då jag var på träslöjden och fick andningsproblem, haha mina kompisar var lyriska och ville att jag skulle ta flera "puffar" av min astmaspray, (eftersom man börjar skaka) som dessutom var för vuxna... Så ja, det gjorde jag.. tog 3 eller 4 tror jag.. och fyfan vad jag skakade.. hahaha mina kompisar tyckte det var kul men jag var faktiskt rädd. Och ja.. nu vet jag att det inte är så nyttigt egentligen, det är rent utav farligt..

haha lång text, men har egentligen så mycket mer att skriva, kom upp så himla mycket i mitt huvud! men jag tror det får räcka nu för ett tag... hahaha enjoy!

Pengar

Allt detta tjat om pengar..

I början av skolåret letade jag lägenhet, när jag väl fick en så hade jag bestämt mig för att skaffa jobb. För jag klarade inte av tanken att mina föräldrar skulle betala så mycket som dom gör.. Tiden gick och jag började skriva CV. Skrev klart cv;et men ingenting hände.

Som mina nära vet så har jag gått och pratat på bup i flera månader, hon jag pratade med fick lugna ner mig och inte jaga upp mig så mycket över pengar och jobb osv.. Jag är trots allt bara 16. (var 15 då) Så ja, jag lugnade mig, stressade inte upp mig över att skaffa jobb, för sanningen är att jag är livrädd. Är så himla livrädd för att gå dit och få nekande. (några själ) sedan är det ju också det med tid.. läxa, skola, pojkvän, vänner osv...

Trots det vill jag även söka jobb, över loven, kanske något helg i månaden eller så.. Bara för att tjäna in extra pengar så jag slipper tänka så mycket på vad jag handlar, hur mycket jag handlar för, att det ska räcka till så jag kan spara, köpa kläder någon gång, gå på bio, festa.. Sådant som tonåringar gör..

Jag är allergisk mot det mesta.. Djur, vilket gör att jag i många fall inte kan vara barnvakt t.ex. åt folk då dom har husdjur, och jag kan inte städa, då damm utsätter mig för både allergi och astma, (har en tanke till men återkommer med det i ett annat inlägg), inte nog med att jag inte kan städa.. Jag sommarjobbade på returcentrum i somras, då jag fick jobba med tyger, kläder, porslin och allt vad som nu fanns.. och även då kände jag av allergin då jag fick svårt att andas, blev snuvig, nös och fick igensvullna ögon..  Jag tål varken gräs, pollen, träd/skog osv så att jobba på kyrkogården är ett bestämt nej.. Jag tål inte fisk, nötter, kiwi m.m så att jobba på resturang skulle kanske gå, men inte så bra.

Så det är inte det lättaste att söka jobb.. Men ska iallafall försöka ta tag i det nu.. Innan det blir för sent..

och mer stress över pengar blir det när min far tjatar om att jag ska leta en ny lägenhet.. Till vad? Jag har en lägenhet som jag trivs jättebra i.. Har nära till skolan och nära till några av mina vänner, fick det mesta möbler på "köpet" och det känns jättebra. Varför ska jag söka lägenheter? Visserligen är den dyr men inom två år lär jag bo tillsammans med min pojkvän och betala allt själv... Inom ett år lär jag kanske ha jobb och kan hjälpa till med pengarna..

Sedan vet jag att min bror samt sambo måste hitta något nytt till sommaren och dom tänker då att vi skulle kunna hitta något större och flytta ihop alla tre.. Det tråkiga för mig då är ju att själva grejen med att bo själv försvinner.. På sätt och vis. Visst det kan ju på ett visst sätt bli mycket bättre, slipper göra all mat och har nära till någon att prata med. Men då kan man inte gå runt i underkläder utan att bry sig, man har inte friheten att göra allt man vill göra när man bor med någon som tex är ens bror...

Denna ständiga stress om pengar hela tiden.. Gör en verkligen galen!

Kärlek som värmer

Ibland är det konstigt hur kärlek fungerar. För vissa är kärlek ett jävla helvete, och för vissa finns det inget bättre.

Jag är kär i kärleken, har alltid varit och kommer nog alltid vara. Jag har alltid drömt om den perfekta drömprinsen, ett tidigt förhållande som håller hela livet, barn, familj och hela paketet.. Har sedan barnsben varit tillsammans med killar hit och dit. Mer seriösa än andra, eller ja.. Kan nog säga att jag inte haft något riktigt på riktigt förhållande med någon.. Jag och D var tillsammans jävligt länge, flera år om man inte räknar med våra breaks, men kom igen.. från 4-6 så är man inte seriös i ett förhållande. Vi var med varandra typ en gång i månaden, vi var blyga, vi pussades knappt osvosv. Men samtidigt har jag ändå haft ett förhållande. En människa att dela sina stunder med.

I sjuan träffade jag min nuvarande pojkvän. I SJUAN!! Var tolv bast och struttade omkring som ett fån.. Kunde inte ana vad framtiden hade att ge en. I tre och ett halvt år har jag kännt honom, och han fortsätter bara överraska mig, han gör min nervös, nyfiken, varrm, han får mina ben att svikta, han ger mig tunghäfta, han gör mig generad. Jag kan inte förklara det bättre än att det är äkta kärlek.

Jag vill dela min framtid med honom, för han gör allting så spännande, har ger mig kraft när jag behöver det och ger mig glädje.

RSS 2.0