Tankar om kärlek

Jag har alltid velat ha ett drömförhållande. Sedan barnsben har jag längtat och har testat på kärleken med massor av olika killar. Kan dock säga att inte någon av dom gick över "puss-stadiet". Dvs, en kille jag hånglade med, resten vare ba nå fjutt ;) Hur som haver, jag har ändå lärt mig och funderat, börja förstå och få lite kunskaper. Vilket jag idag är glad över.

Jag får ofta frågan hur det känns att ha varit tillsammans med en person i tre år, så ja.. Vad ska man svara? Det känns så naturligt att jag knappt funderat på frågan själv. Det är väl något man njuter varje sekund av men inte riktigt tänker på hur lång tid tre år faktiskt är. Speciellt i sådan ung ålder.

Jag kan inte tänka mig själv leva med någon annan kille än Jesper. Redan från början visste jag att han var någon speciell, fastän jag inte vågade erkänna det för mig själv så tog han mig med storm. Och bara efter några månader kände jag ett starkare band med honom, än vad jag någonsin känt. Även fast jag kan erkänna, utan att skämmas. Att jag inte trodde att vi skulle hålla så länge. Jag var ju van vid dom här förhållandena då man var tillsammans i någon månad och sedan var det över för ett tag.

Men trots att han betett sig illa, att jag har ljugit, tjejer och killar har förstört så har vi en gnista som tänds till liv och brinner ännu mer när vi ser varandras lycka när vi är med varandra.

Att förstå sig på min pojkvän kommer jag nog aldrig göra, (nu tappar ni säkert hakan och tror något helt annat) Så, svaret på påståendet är för att människor tycker helt olika. Vi kan argumentera om en sak i timmar då vi båda tycker helt olika. Han förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på han.. Men vad gör det? Vi är två olika personer, vi behöver inte tycka och tänka samma sak. Och det är något man måste lära sig leva med.

Framtiden då? Jag försöker att inte blicka tillbaka, då man oftast tänker på alla svek man gjort mot varandra. Så varför inte tänka på framtiden?

Jag vill se honom hålla min hand när jag ligger på förlossningen. Jag vill att han ska klippa navelsträngen till vårat barn. Jag vill se han längst fram i kyrkan i kostym och vänta på att jag går upp till honom och att vi än en gång byter ringar.

Jag vill flytta in med honom så snart som möjligt och börja leva som en liten familj. Skippa det stadiet då man bara äter makaroner, på frasses, och godis hela tiden. Utan faktiskt bygga upp en hälsosam men ändå en onyttig (hah) kost. Vill kunna utforska och testa på olika maträtter med honom. Min ögonsten.

För mig är finns det ingen framtid utan min Jesper and that's it. Men allt kan hända, glöm inte det. Ha en dröm, ett mål men var aldrig för optimistisk. Allting går inte som det ska.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0