Hur mycket är det okej att lägga ut på sin kärlek?

Varför är det så att man alltid, när man ska sova, ska tänka som mest? Det som snurrar i huvudet ikväll är pengar.

Hur mycket är det okej att lägga ut för kärleken? Till våran treårsdag behöver jag en snygg guldig ögonskugga samt ett lite större guldigt halsband. Jag har jättemycket silversmycken men inget i guld, varför? För att jag har nog aldrig tyckt om guld så värst mycket. Silver har alltid varit nr 1.
Men så har jag köpt ett jättefint linne och det passar inte alls lika bra till silver som till guld + att jag har ju min fina guldring på vänster ringfinger!♥
Ögonskugga är dock något man som make up artist aldrig kan få nog av, men den diskussionen kan vi ta vid ett annat tillfälle.. ;)

och så till presenter, julklapp, årspresent, present över huvudtaget. Mamma tycker jag lägger ut alldeles för mycket pengar på min pojkvän, och vise versa. Senast la jag ut över 700 på en present som han kommer få på våran tre års dag och detta är då det mesta jag lagt ut.
Annars brukar det ligga runt en 500, dock mindre till jul eftersom det är 5 dagar efter våran årsdag.. Och så till frågan, tycker ni att det är för mycket?

Vissa gånger kan det kosta runt 300 och andra lite dyrare.. och så till den återkommande tanken, hur fan kan man hitta något under 200 som är en relativt bra present? Sprit? nej. smycken? nej, utom bkvalla som antingen går sönder eller blir grönt, kläder? nope, knappt kalsonger till rätt pris ;s parfym? nepp! presentkort på något? ne, för ger man en 100 så räcker det inte till något.. resa eller upplevelse? definitivt inte!! Bio? ne, inte ens det! 2 biobiljetter + snacks och dricka, upp mot 300kr!

Så mamma, om du läser detta så hoppas jag att du förstår. Jag mår bra och älskar att skämma bort min älskling dom få gånger jag gör det. Jag tycker att han är värd det jag ger honom och so what om jag kanske ångrar mig om det tar slut? Jag ger honom detta med min kärlek. Som jag har NU. Min värld går inte under om jag ger honom något extra, jag unnar ändå inte mig själv och kommer bara handla upp på onödiga saker.

Och självklart så räcker kärleken till. Absolut!! Om han kommer på min födelsedag utan en present och ist ger mig sin kärlek så blir jag inte besviken. Jag älskar den minst lika mycket som om jag hade fått en present.

Alkohol

Jag var hos skolsköterskan i fredags och svarade helt ärligt på frågorna som ställdes. Jag har ingenting att dölja och tycker att det är normalt för tonåringar att dricka. Jag dricker kanske 4-6 ggr/år. Och som jag säger, "chilldricker" kanske en spelkväll med tjejerna eller någon middag osv. Bara att ha allmänt trevligt.

Nog för att hon är en vuxen på en skola och så, men jag kan inte hjälpa det att jag blev less när hon sa att om man är under arton så har inte hjärnan växt klart och då ska man inte dricka. Samma visa från varenda vuxen och jag själv kommer nog säga det där till mina barn i framtiden.

Men ändå, inte för att jag säger att jag är mogen och växt klart. Men vem säger att just den dagen man fyller arton, att man är färdigväxt/utvecklad? Det är bara larvprat. Precis som att man hamnar i puberteten olika.
Alkohol förstör dessutom även fast man är färdigväxt så varför inte prata med föräldrar??

OKOK, jag fattar. Vi är under arton och det är lag på skiten..
Förstår ändå inte varför det för vissa är en sådan big deal att man ljuger om det osv, kanske för att det känns säkrare? Dont know. Jag vill kunna vara ärlig med dom jag pratar med alkohol om, även om det gäller mina föräldrar och ja, jag är ärlig.

Däremot tycker jag att alkohol är överskattat oftast. Jag förstår inte grejen med att slösa pengar och dricka varenda helg. Va på någon fest med massor med folk man inte känner (kan dock vara roligt ibland) men att det i 9/10 fall att det spårar på något sätt. Antingen snefylla, bråk, slagsmål och allt vad det nu kan vara.

Förstår det bara inte.. Man läser på bloggar varenda söndag "fredagskvällen var kung!! hade jättetrevligt osv men det slutade inte lika bra...."

Det är dock upp till var och en. Och jag har en ganska stark åsyn om alkohol då jag varit med om lite grann. Så menar inget illa med det jag skriver utan det är bara tankar och känslor.

Tankar om kärlek

Jag har alltid velat ha ett drömförhållande. Sedan barnsben har jag längtat och har testat på kärleken med massor av olika killar. Kan dock säga att inte någon av dom gick över "puss-stadiet". Dvs, en kille jag hånglade med, resten vare ba nå fjutt ;) Hur som haver, jag har ändå lärt mig och funderat, börja förstå och få lite kunskaper. Vilket jag idag är glad över.

Jag får ofta frågan hur det känns att ha varit tillsammans med en person i tre år, så ja.. Vad ska man svara? Det känns så naturligt att jag knappt funderat på frågan själv. Det är väl något man njuter varje sekund av men inte riktigt tänker på hur lång tid tre år faktiskt är. Speciellt i sådan ung ålder.

Jag kan inte tänka mig själv leva med någon annan kille än Jesper. Redan från början visste jag att han var någon speciell, fastän jag inte vågade erkänna det för mig själv så tog han mig med storm. Och bara efter några månader kände jag ett starkare band med honom, än vad jag någonsin känt. Även fast jag kan erkänna, utan att skämmas. Att jag inte trodde att vi skulle hålla så länge. Jag var ju van vid dom här förhållandena då man var tillsammans i någon månad och sedan var det över för ett tag.

Men trots att han betett sig illa, att jag har ljugit, tjejer och killar har förstört så har vi en gnista som tänds till liv och brinner ännu mer när vi ser varandras lycka när vi är med varandra.

Att förstå sig på min pojkvän kommer jag nog aldrig göra, (nu tappar ni säkert hakan och tror något helt annat) Så, svaret på påståendet är för att människor tycker helt olika. Vi kan argumentera om en sak i timmar då vi båda tycker helt olika. Han förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på han.. Men vad gör det? Vi är två olika personer, vi behöver inte tycka och tänka samma sak. Och det är något man måste lära sig leva med.

Framtiden då? Jag försöker att inte blicka tillbaka, då man oftast tänker på alla svek man gjort mot varandra. Så varför inte tänka på framtiden?

Jag vill se honom hålla min hand när jag ligger på förlossningen. Jag vill att han ska klippa navelsträngen till vårat barn. Jag vill se han längst fram i kyrkan i kostym och vänta på att jag går upp till honom och att vi än en gång byter ringar.

Jag vill flytta in med honom så snart som möjligt och börja leva som en liten familj. Skippa det stadiet då man bara äter makaroner, på frasses, och godis hela tiden. Utan faktiskt bygga upp en hälsosam men ändå en onyttig (hah) kost. Vill kunna utforska och testa på olika maträtter med honom. Min ögonsten.

För mig är finns det ingen framtid utan min Jesper and that's it. Men allt kan hända, glöm inte det. Ha en dröm, ett mål men var aldrig för optimistisk. Allting går inte som det ska.

RSS 2.0