Ida

När ställde du dig framför spegeln sist? När tittade du verkligen på vem du var senast och vad du har åstadkommit? När satte du dig ner med penna och papper för att se vad du faktiskt har och utelämnade det du ännu inte har? Är du medveten om hur långt du har kommit, vad du har gjort och vad du har lyckats med?

Men… Du kanske sitter där och tänker att ingenting är så bra, att det inte kan bli bättre och visst kan det ligga någonting i det. Visst kan vi städa bättre, kramas längre, skratta mer, prioritera bättre, jobba hårdare, leka mer osv. Men om det vi har nu, inte är bra nog… Varför har vi det då?

Många människor glömmer bort att se sig om i sin strävan efter bättre, större, mindre osv att de inte ser vad de egentligen har. I stävan till de större målen, bleknar det vi hittills har åstadkommit och istället infinner sig en sorgsen och ibland hopplös känsla av att vi inte nått fram till målen. Målen är dock ständigt skiftande. När vi inget jobba har, önskar vi ett jobb, vilket som helst bara vi får sysselsättning och ekonomi. När vi har jobbet vill vi gärna ha ett bättre jobb, vara ledig på helgerna. Jobba bättre timmar och till en bättre lön. När vi har det arbetet finns det ytterligare önskningar som kommer fram.

Om vi inte kan glädjas åt att vi faktiskt har mat på bordet även om vi inte har miljonerna på kontot. Om vi inte kan glädjas  att vi faktiskt har tak över huvudet i bostadsbristens Sverige, fast vi inte har den där fantastiska våningen som alla suktar efter. Om vi inte kan glädjas åt att vi står på benen och kan röra oss fast vi har en massa dokumenterade sjukdomar, hur ska vi då någonsin kunna glädjas över det vi får i framtiden?

Att få det bättre ska ju vara en bonus på att ha det bra, men inser du, ser du att du har det bra? Eller du ser bara vad du inte har? Om du skulle titta på vad du har i dag och samtidigt titta på vad du inte har ur ett annat perspektiv så kanske du kan känna dig gladare. Visst du har tak över huvudet, du är inte hemlös. Du har mat på bordet och slipper tigga eller leta i soporna. Du har en familj som du antingen har valt eller blivit född till, du står inte helt ensam i hela världen. Du äter inte oxfilé till frukost, men ägg är också bra mat. Du går med ett lätt haltande, men du kan trots allt gå.

Allt som får oss att känna att vi har det bra, handlar om betraktelser och attityd. Att vara nöjd med det vi har åstadkommit och det vi har, är inte det samma som att nöja sig med.
Så ställ dig framför spegeln och titta på dig. Ta fram penna och papper och se vad du har. Gläd dig åt det du har i dag så är chanserna för att du ska lyckas framåt mycket bättre. För vad är det för vits med att ha det bra, om man inte vet om det!...

Har aldrig tänkt längre än att den här skiten kunde ha förstört mitt liv på alla sätt och vis. Ja, det är "många broar som är sönder" men ett fåtal har jag kvar. Några med sprickor i, några som har blivit lagade. Inte någon som klarat sig helt..

Att få veta såhär i efterhand att jag inte bara grävde ner mig själv, utan att jag grävde ner den person som stöttade mig mest och som var den som kunde hjälpa mig ta mig ur dehär. Att jag kunde ha saboterat inte bara mitt liv, utan det andra livet som är viktigast för mig.

Jag kanske har blundat för det, men jag har ingen aning om hur många jag har sårat och hur många som har blivit meddragna i allt det här när jag bara försökt att ta mig upp. Jag vet inte hur jag har betett mig, med all rätt dock.

Men när tankarna nu kommer ikapp mig, så funderar jag ändå. Ångrar jag mig ändå. Samtidigt som jag känner att hur många glasbitar jag än klivit på så är jag uppe nu. Jag är uppe för att möta livet med all dess mot- och framgångar. Jag är redo för att ta tag i saker som jag blivit rädd för, tagit avstånd från, lite i taget. För att jag kan vinna min egen kamp. För att jag är stark nog med dem jag har runt omkring mig.

Jag har aldrig i hela mitt liv drömt mardrömmar. Tills den gången jag slog huvudet i Jespers knä lite grann. I en vecka konstant levde jag i mardrömmar under nätterna. Besökte min egen begravning, tog farväl av mina kära, blev jagad, misshandlad, visste att jag skulle bli våldtagen, gömde mig i frysboxar, såg människor slakta andra människor som ruttnade med maskar inuti sig, att jag var otrogen, att jesper var otrogen osv..

Och mardömmarna går faktiskt bort i perioder, det gör dom. Men så fort jag får något bakslag, framför allt angående mitt förflutna så ja, då kommer dom tillbaka. Mardrömmar nätterna i enda och jag får ingen bra sömn.

Är trött, slut i huvudet och kroppen, flera veckor i rad kan det pågå. Just nu har jag en sådan period och hamnade där efter ett snack med en kurator. Varenda natt består utav plågsamma drömmar. Drömmar där jag i det stora hela alltid har en känsla av orättvisa och att någon är ute efter mig/jagar mig.

Och allt jag önskar är att få sova med jesper, TROTS att jag fortfarande drömmer mardrömmar så känner jag mig ändå säker och får den sömn jag behöver. Bara att få somna & vakna tätt intill den jag älskar mest.

Något som är så självklart för andra är något som inte alls är lika självklart för mig. Jag kan inte umgås med kompisar så mycket jag vill. Det blir psykiskt jobbigt för mig. Jag har själv ingen aning om vad det beror på, och brukar skylla på min uppväxt. Jag var inte alls såhär när jag var mindre men efter alla omgångar av svek som jag har gått igenom har det väl blivit såhär, eller?

Jag känner ingen som känner samma sak som mig. Känner ingen person som berättat för mig att dom börjar tänka dåliga tankar, börjar må dåligt bara av att vara med kompisar. Jag känner ingen som ens kan förstå hur jag faktiskt har det, hur jobbigt det blir för mig då kompisar frågar om jag vill vara med. Självklart vill jag vara med, men sen kommer det psykiska.

Jag kan inte ens beskriva det med ord. Jag kan inte beskriva det över huvud taget. Det är bara massa tankar och röster i mitt huvud som gör att jag mår dåligt, inte vill följa med och börjar istället gråta för att fara iväg och skratta med mina kompisar.

Det går bra, till en gräns. När gränsen är nådd kan jag må dåligt i flera dagar, veckor. Just bara för att jag stannade en timme för länge med mina fina kompisar. Har många gånger haft samtal med Jesper, just det att han är med kompisar då han inte är med mig. Och att jag har så himla svårt att vara med kompisar, då han inte har det. Och att jag ibland blir ledsen för att han väljer kompisar före mig. Just för att jag inte förstår lixom "grejen". Då han inte förstår hur genuint ledsen jag blir när det blir ändringar hit och dit.

Ingen förstår nog kraften jag måste samla inom mig innan jag kan ta mig iväg för att vara med kompisar. Ingen förstår den jobbiga känslan som pågår under alla timmar från att jag bestämt mig till den stund man har kommit hem därifrån.

Hur funkar det att jag kan vara med jesper så mycket? Ja det är en bra jävla fråga och jag har väntat tre år på att något ska bli fel. Men allting bara flyter på, allt är så himla bra mellan oss..

Ok spårat inlägg. Vet inte vad jag vill med det. Hur jag ska börja eller hur jag ska sluta. Puss.

Helt plötsligt började jag tänka, helt plötsligt fick jag ångest över mig själv. Mina klumpiga, riktigt klumpiga misstag och det jag senast gjorde ångrar jag mig till tusen. Varför uttryckte jag mig så? Varför tänkte jag inte längre än vad jag gjorde?

Sedan jag började gymnasiet har jag försökt vara någon jag inte är, utan vill vara. Jag är rädd för att vara som jag var förut, precis som att smärtan och panikångesten skulle höra ihop med den jag var. Att den skulle komma tillbaka. Jag vill bara få alla att trivas runt om kring mig, dom jag känner och dom jag inte känner. Jag ser alltid positiva saker i folk även om jag ibland kan se negativa. Jag försöker verkligen vara något bättre.

Men ibland faller jag bara tillbaka. Får mina minnen och gamla känslor tillbaka för en stund. Känner så väl igen den avundsjuka, den kärlek och värme man för länge sedan kände. Och det är just då, man egentligen bara borde hålla käften, stänga in sig i en timme i ett mörkt och tyst rum. Annars gör man bara något man ångrar. Vilket jag gjorde. Såklart.

Ok, jag förstår att vissa av er inte bryr er så mycket om min brors framgång. Men jag lägger ändå ut länkar och resultat osv här för att jag kommer vilja spara till framtiden. Och för att det faktiskt finns dom som bryr sig... hahahah!