When u hit the wall -
Om än bara för någon dag..
WOW, vilken brutal gårdag. Så många tankar och känslor som bara sköljdes över mig, som om jag hade en ängel och en djävul på vardera sidor som bråkade om mina tankar. Det hela började med att telefonen tappades i toaletten och... något jag inte minns, (gravidhjärna forsure, haha) och jag bara tappade hoppet om dagen.
Jag har haft konstant smärta i ryggen sen flera veckor tillbaka och har även fått såkallat Carpal Tunnelsyndrom i mina leder/fingrar vilket gör att jag har smärta och avdomningar till och från i mina händer. Med detta så tillkommer klumpighet eller minskad fingerfärdighet samt att jag inte har någon kraft i mina händer (varav jag tappar telefonen i toaletten och den dör.) Och detta har i princip eskalerat de två senaste veckorna. Så frustrerande..
Det är tufft för mig att visa mig svag när denna graviditet är något jag längtat efter så länge, det är ju allt jag vill och jag upplever ändå att jag har en fantastisk graviditet, iallafall i jämförelse med många andra. Men igår rann bägaren över helt enkelt, ALLT, blev för jobbigt och för första gången sedan jag plussade så ville jag bara att graviditeten skulle vara över och att jag fick ha min lilla kille på utsidan istället för på insidan.
Jag bråkade med mina egna tankar om att "jag går inte tillbaka till skolan igen, det orkar jag inte" till "jag kommer aldrig klara av att vara hemma i 7 veckor och bara vänta, jag är redan rastlös".. "Imorgon ska jag köpa med mig en massa nyttig mat och frukt hem och försöka äta bra och få energi" till "Vilket godis ska jag handla på hemmakväll innan bion?" "Imorgon ska jag träna så jag ev. får extra energi" till "jag har ingen energi, jag kanske borde vila.."
Ah, ni förstår. Hjärnan gick på högvarv, allt gjorde ont och där ett varmt bad inte ens hjälpte, tårarna brände bakom ögonlocken men ville inte känna mig svag etcetc.
Idag är det bättre, iallafall det mentala. Men stannade hemma från föreläsningen för att bara få återhämta mig och ta allt i min takt. Jag har väntat på att en förkylning (eller vad det nu är som spökar) ska bryta ut i en veckas tid nu då min kropp känns så svag, men det kanske bara är att inse att det börjar bli tungt att vara gravid i snart v.33, hehe. Jag bär ju förtusan en liten människa på 2kg i min mage utöver all vätska och blod som tillkommer i kg.
Min sambo är mitt allt iallafall, jag vet inte vad jag hade gjort utan honom och jag är så glad över att han finns där för mig - oavsett om jag är ett vrak, ser ut som ett vrak eller om jag bara är allmänt förvirrad i mina egna tankar. Tack för att du finns!♥