Ärlighet

Jag är ingen nattsuddare. Men de senaste veckorna har jag haft en gnagande känsla i magen som inte tillåtit mig att somna varje natt. Ärlighet. Är det verkligen det bästa? Ärlighet för mig är det viktigaste och det bästa man kan ge till sin partner/kompis, men varför är man inte lika villig att ta emot sanningen? Varför väljer man att istället lita på lögnen, på de uppmuntrande men inte alls sanna kommentarerna? Det är lättare, otroligt mycket lättare men gynnar det någon?

Det irriterar mig så otroligt mycket att ärlighet är inte något som uppskattas i verkligheten, att det är bara något man säger att det uppskattas. Istället blir man klassad som taskig, kanske rent utav dum och så inser man senare hur man tappat några utav de viktigaste bara för sanningen. Jag blir så arg. Det är så otroligt orättvist.
 
Jag är så förvirrad, vet man någonsin vem man är och vad man vill? När man känner att man har läget under kontroll och allting flyter på som man vill så dyker det alltid upp något annat. Ja, jag älskar utveckling. Och att inte utvecklas och nosa på de "bättre" skulle vara för mig omöjligt, jag skulle vara rastlös. Men samtidigt, hur knyter man kontakter i en stad där "alla känner alla", för tillfället känner jag mig så fruktansvärt ensam. Förmodligen är det jag själv som satt mig i den positionen men samtidigt, ärlighet varar längst i mitt liv och accepteras inte det så finns det inte så mycket mer att säga. Jag har ju min jeppe, min trygghet men jag saknar att ha någon annan nära mig. Någon som det inte känns konstigt med, en man kan ringa mitt i natten för att bjuda över på ett glas vin, någon. Bara någon. Jätteflummigt inlägg och kanske alldeles för privat, men vad vet jag?

Man har så många runt omkring sig men ändå så känner man sig ensam, det är något som inte är rätt. Känner ni igen det? Suck. Nu avslutar jag detta och stänger ner datorn.
Övrigt 2014 | |
Upp